Jag har varit i främmande land,
tvättat mig och mina barn. — Svan, Svan sälle!
För min nåd, för min ära,
för min dans, för min kära
drar jag mig åt Öland.
Men Carl Gustaf trängtade till handling. Där var beständigt en röst inom honom, som sade: verka, handla, din tid är kort! Och han nybyggde södra delen af borgen, han planterade träd och anlade Borgholms numera förvildade park med dess trädgård; han red till sina bönders gårdar, förhjälpte dem ur vanmakt till välstånd, upptog ödeshemman och nyodlade Skedmossen. Äfven detta var honom icke nog: han ville äfven som landtjunkare utföra ett storverk.
Midten af södra och mellersta Öland upptages af en ofruktbar, rödaktig kalkås, som kallas Allvaren. Norr om Borgholm, där ön smalnar i Norra Motet, lämnar Allvaren plats åt en allmänning af skog och rikare växtlighet. Här var jagtmarken, här betade rådjur och kronhjortar, bestämda för sin herskares kulor. Och då dessa djur ofta gjorde ohägn på de odlade ägorna längre i söder, företog sig Carl Gustaf ett motstycke, fastän i mindre omfång, till den ryktbara kinesiska muren. Dagligen red han ut att bese huru hans krigsbyte användes till ett fredens verk, som gaf odlaren skydd, fångne förbrytare arbete och den fattige dagspenning. Slutligen sträckte sig ett stengärde med två eller tre portar tvärsöfver hela ön från östra stranden allt till den västra.
— Nu har jag gärdat mitt Öland, såsom jag engång skall gärda Sveriges rike, utropade pfalzgrefven hurtigt till krigskamraten öfverste Paul Würtz, som åtföljt honom på sista ridten till den färdiga muren.
— Därtill lära allt gå några bördor sten, svarade Würtz. Men vi kunna ju flytta fjällen ett stycke längre söderut.
Något skulle ett kungsämne företaga i dådlös fred. Men det fanns långa, ensliga stunder, när den bragdtörstande anden förtärde sig själf i brinnande längtan. O, denna väntan, denna ovisshet, denna dödande overksamhet! Morgonen efter en sömnlös natt satt Carl Gustaf vid tornfönstret i norra slottsflygeln, där han valt sin bostad, och betraktade tankfull sundet i väster, med det hvittskimrande Kalmar slott längst borta vid horisonten. Afståndet var icke längre, än att Borgholm med nutidens spegeltelegraf lätt kunnat samtala med Kalmare-unionens åldriga vagga. Men hafvet låg däremellan, hafvet, som förenar så mycket och åtskiljer så mycket. Sveriges fastland var så litet mot världen, men mot Öland var det en värld, och Carl Gustaf ville med Sverige eröfra världen. När, när skulle denna dröm blifva en verklighet? Han var så genomtrött att bida och gäckas. Hellre ett eget torp, än ett furstendöme under en annans, en kvinnas, spira! Fångne titan, fastnaglad vid klippan, när skall du bryta din fjätter?