— Eders kungliga höghet är icke fattigare än svenska kronan. Hennes majestät har sämre kredit än sin förste undersåte.

— Men jag håller inga dansmästare, jag, Gambrotz. Jag har nog af rådlöse micklar. Skrif till judarne! Pantsätt Öland!

— Hennes majestät har öppnat underhandlingar med Israels folk. Texeira visar henne till Ruben Zevi; Ruben Zevi insinuerar, att Texeira är den som har råd till allt.

— Wurst und Wuth! Snylta oss till ett friherreskap någonstädes i Finland! Där är godt om land.

— Lita inte på det, ers höghet! Kung Carl X tar det tillbaka.

— Tror du? Möjligt. Han lärer få omak att sopa rent efter dansmästarne. Hole der Teufel Wind und Post. Där krabblar det degtråget ännu ute på sundet. Säg till om kopplet och hästarna! Här är fängelseluft. Borgholm duger lika godt som Örbyhus att förgifta Vasablod.

— Vädret är stormigt, skallet hörs icke, hundarna tappa spåret.

— Låt sadla, jag rider ut. Posten må gå till hafsbottnen. Hvad angår mig Stockholm? Skaffa mig pengar, Gambrotz; ställ till ett krig!

Åtföljd af en stallknekt, red ökonungen Carl Gustaf ut långs västra landborgen, där han under ridten kunde se hafvet, klippan Jungfrun och Kalmar. Hans håg stod ditåt, men västkusten låg nu i lä, han sökte stormen. Han red in mellan bergen, sprängde öfver halsbrytande klyftor och hala hällar, kom på höjden af landborgen och fick sitt lystmäte af luft. Den ena stormilen efter den andra fladdrade i hans svarta hår, rusade in genom klyftorna, dref upp skyar af grus och kalkdamm, piskade ljungen, luggade enrisbuskarna, kastade fiskmåsarna ur deras kurs och tog slutligen hatten af Sveriges blifvande konung. Den vackra gula baretten, prydd med en örnfjäder, trillade oåtkomlig från häll till häll, hasade utför sluttningen och försvann i hafvet.

Stallknekten fick äran afstå sin hatt och barhufvad följa sin herre till Köpings prästgård, där de båda landborgarna sammanlöpa. Hos vördige far i Köping dröjde prinsen ända till kvällen, icke försmående prästgårdens husmanskost. Det var sådana förtroliga besök som gjorde Carl Gustaf kär för hans örike. Han gaf sig god tid, lät sig det hembryggda ölet väl smaka, besåg vördige fars åkrar och stall, köpte på kredit det vackraste fölet, slog trissa och sköt till måls med pojkarne, lyckades jaga den ena purpurskyn efter den andra på äldsta dottern Valborgs kinder och tycktes platt hafva förgätit Stockholm, drottning Kristina, kronor och krigsbragder, när ett ilbud från Torslunda kom att förkunna Kalmare-postens ankomst. Posten var dock den hårfina tråd, som band ökonungen samman med världen. Två minuter därefter satt han åter till häst med Valborgs törnros i den lånade hatten och sprängde öfver hällarna i ett galopp, som kom gnistor att spraka under gångarens järnskor.