Carl Gustaf var en statsman från unga år, han behöll för sig själf hvad där ej var nyttigt att komma till andras öron; men han var för enslig på Öland för att ej behöfva en vän, i hvars tystlåtna vård han kunde låta ett öfvermått af tankar och känslor fritt strömma ut. Tidigare hade han öppnat sitt hjärta för fadern och för Lorentz von der Linde; nu var Paul Würtz hans förtrogne på Öland. Sekreteraren Gambrotz framräckte brefven och fick sina order om mindre viktiga angelägenheter. Andra rapporter återstodo, hvilka emottagaren läste med tyst uppmärksamhet. Han hade sörjt för kunskapare i Stockholm, hvilka meddelade honom dagens hofkrönika och kulissernas hemligheter. Sekreteraren bortskickades; läsningen fortsattes i enrum med Würtz.
Oförväntadt utbrast prinsen i en så uppsluppen munterhet, att Würtz fann sig föranlåten fråga hvad det var som så roade hans kungliga höghet.
— Bourdelot, ännu alltid Bourdelot! utbrast Carl Gustaf. Brefvet är fyra veckor gammalt. Min käre Munthelius[8] har haft annat att tänka på, hans hustru har fått tvillingar. Märk hvad han skrifver! Jag skall för allt i världen ställa mig in hos Bourdelot för att Munthelius må blifva adlad, och efter tvillingarne äro matfriska, bör han få tre eller fyra bondgårdar i gratifikation. Jag bedes rekommendera Bourdelot hos min bror hertigen, som skall kännas på pulsen. Jag bör ej underlåta att skrifva till Bourdelot, huruledes jag mig nu comporterar, efter han med all gevalt vill hafva mig kranker och kurera mig; det går intet af för mindre. Skulle jag, olyckligtvis, vara sund som en Ölands hasselnöt, skall jag icke förty begära ett recept af Bourdelot, för att han må kunna uppvisa min begäran för hennes majestät. Hvartill Munthelius tillägger, att jag intet behöfver bruka receptet, allenast jag ställer mig som lifvet däruppå hängde. Och allt detta sedan vår berömde franske doktor numera är som en svanslös hund på rymden från Sverige! Hvad säges om en så flink postgång och så kuranta nyheter? Det synes på stockholmarne, att de tro Öland ligga i månen; därför är jag ju här.
— En går och en kommer, genmälde Würtz. Eders höghet får samma besvär med doktor Bourdelots efterträdare.
— Ja, hvarför inte med Chanut, Ulfeld och Radjeovski därtill? Men mot sådant folk kan man bruka värjan; det likar mig bättre än duellera med piller. Kläd ut en räf eller en markatta, häng dit en utländsk skylt, nog går öreslanten för guldmynt. Hör, för under skull, hvad Gilius[9] skrifver! Bankett i Jakobsdal och balett i slottet till ära för Don Pimentelli. Han bor, som Bourdelot, i Stockholms borg och håller privat konselj om rikets angelägenheter. Lyckliga Sverige, åt hvilket en spansk grand af tredje rangen stundom egnar hela sin dyrbara förmiddag, stundom halfva natten! Mazarin är slagen, inga fraser förmå trösta Chanut. Würtz, vi måste à tout prix insinuera oss hos denne Pimentelli; han disponerar allt Perus guld.
— Pank, ers höghet, pank! Det sägs, att alla Filip III:s domäner äro pantsatta hos Ruben Zevi i Regensburg.
— Åter Zevi! Stå då desse judar i förbund med djäfvulen?
— I allt fall med konungarne. Hvarför tror ers höghet att Sverige nu röstar för Ferdinand III:s son vid tronföljarevalet i Regensburg?
— Dumt prat! Har du detta af Nils Tungel? Den tvetungade ormen! Kristina säljer icke sin röst. Nej, Würtz; tala med respekt om din drottning! Så djupt nedlåter sig ej Gustaf Adolfs dotter.
Würtz teg, Carl Gustaf fortfor att genomögna sina rapporter. Ett omsorgsfullt försegladt bref med förvänd stil i utanskriften ådrog sig hans uppmärksamhet. Han bröt det och läste: