»Därsom eders kungliga höghet intet aktar sitt eget lif, så tänken på rikets välfärd! Kommen intet till Stockholm i denna tiden, förty de äro beställde, som edert lif under resan utsläcka skola. Begifven eder intet heller till sjöss; det järn är hvässt, som skall borra eder galeja i sank. De, som edert bord tillreda och eder dryck kredensa, äro intet att tro; tagen eder till vara! Herrarne löpa med sin åstundan till en hög person, den jag intet nämna tör, och intala densamma, att I stån efter riket till hennes skada. Och där så beklagelig sinnets ostadighet är, lära de intet försumma den att förgöra, som de rädas värre än pesten. Tagen eder i akt, nådig herre; önskar
en onämnder, som i denna tidsens farlighet
eder och Sveriges rike trogen är.»
Carl Gustaf räckte brefvet åt Würtz. Denna anonyma varning var den sjunde eller åttonde som han mottagit sedan årets början.
— Herman Fleming eller Bengt Skytte? gissade Würtz.
Prinsen skrattade.
— Så manlig i svärdshugg och så barn i gissningar! Den tystlåtne hökungen Fleming? Och vindflöjeln Skytte, som kryper för grefvetiteln? Brefvet är från en ofrälse skrifvare, som ej ännu lyckats klifva in i riddarhuset. Dränka mig? Hvilket nöt!
— Undskyll! Han låter förstå, att andra medel ... Där är en törntagg kvar af Messeniska vefvan. Ers höghet är inte riktigt snöhvit i vissa höga ögon.
— Käre Würtz, säg mig hvad du behagar om herrarne; jag känner mina grisar, sa’ mor om pojkarne. Säg mig ock hvad du behagar om en viss hög persons narraktiga upptåg, allenast du utlåter dig med tillbörlig respekt. Men inbilla icke dig eller mig, att hon skulle nedrifva sitt eget verk, så länge det prisar mästaren. Invänd ej, att hon nedrifvit grefve Magnus, att hon låtit Bourdelot fara! De voro kattungar. Hvarför blefvo de efterhängsne? Vill du veta hvarför hon ej nedrifver mig? Därför att hon behöfver mig, därför att Sverige ej är outtömligt; därför att hon ej vill och ej kan regera, när ingenting mer finns att skänka bort. Därför att jag prisar mästaren och därför att jag kan vänta.
— Endast schakalerna, endast åsnorna kunna vänta. Stridshästen skrapar marken med sin hof, örnen spejar beständigt efter byte. Borgholm är en örnbur, gallret förlamar, riket går under, ers höghet kan icke vänta ...
— Jo, jag kan. Men jag måste lofvera ...