Hon hade tillslutit ögonen och försökte tilltrotsa sig sömnen, då ett bländande sken genomträngde de slutna ögonlocken. Hon såg upp och varseblef stjärnan ... den samma stjärnan, som engång nedstigit till henne i Gripsholm. Likasom då, hade det glänsande fenomenet icke kvarstannat på natthimmelen, det hade nedstigit till henne på en bred stege af ljus, flutit in i henne och inväft henne i trådarna af sin strålkrans.
Denna gång ville Kristina ej låta sig dåras af bländverk. Hon uppstod ånyo och tillstängde gardinen. Fåfängt; gardinen förlorade sig som en dimma i ljushafvet. Hon lade sig för tredje gången, drog natthufvan öfver ögonen och därtill ännu sitt täcke. Lika förgäfves. Stjärnan var inom henne; ett berg skulle ej hafva förmått att undanskymma dess glans.
- Men detta är ju förryckt, sade Kristina till sig själf, hon, som visste allt och ej mera trodde på något öfvernaturligt. — Jag måste vara sjuk eller galen af nattvak ... Rosette!
Hon ringde. Den franska kammartärnan, som efterträdt Fiken Lång, trädde in.
— Hvad är det för ett ljus, som tränger in här i rummet?
Rosette bedyrade förundrad, att hon ej såg något ljus.
— Se ut bakom gardinen! Det måste vara en eldsvåda.
Rosette såg ut, märkte ingen eldsvåda och bedyrade åter, att hon ej såg något annat än morgongryningen, strömmen, Saltsjön och den midtemot slottet liggande Kastellholmen, allt som det skulle och brukade vara.
— Ser du ingen stjärna?
— Mais si, majesté, där är en liten stjärna ofvanför Djurgården.