— Gå din väg, jag vill sofva!
Åter samma försök att undkomma skenet och åter lika fruktlöst. Stjärnan begynte nu inflyta i tankevärlden. Hon antog bestämda former, som kunde förliknas vid de klangfigurer ljudet frambringar på en glasskifva, beströdd med fin sand — ljudlösa ord, hvilka återgåfvo tanken så tydligt, så omedelbart, som hade de blifvit uttalade tätt vid ett lyssnande öra.
— Känner du mig? sade stjärnan.
Kristina ville svara med det gäckande löje, som blifvit hennes andra natur: ja, jag känner dig ganska väl, du är maran. Men hon förmådde det icke. Hon kände sig upplöst, nästan tillintetgjord i detta sällsamma sken, som uppfyllde och beherskade henne.
— Jag sade dig ju — fortfor det hemlighetsfulla inom henne — att jag skulle komma tillbaka om tio år. Du måste känna mig; jag är ditt väsens grund. Din yttre tillvaro är ett naturlif, din tankevärld är ett skenlif: jag är Kristina. Du kan lika litet undkomma mig, som du kan undkomma dig själf. Minns hvad jag sagt dig: jag är ett utflöde af den Allsmäktiges kraft, men ej af hans kärlek. I mig är en brist; denna brist är i dig, och denna brist måste fyllas. Jag har fått befallning att utkora dig och bevara dig; jag har gifvit dig allt hvad jag kunnat gifva: hvem är som du i snille och kraft? Men kärleken har jag ej kunnat gifva dig; kärleken måste du själf söka och vinna. Utan kärleken är du half. Nu, märk hvad jag säger dig, ty jag kommer icke tillbaka förr än i ditt lifs afton, när du pröfvat min sanning. Hvarför är du uppfylld af dig, i stället att vara uppfylld af Gud, din krafts källa, och tjena honom med dina gåfvor i hans skapade verk? Jag vill säga dig hvem du är och hvad du är utan kärlek. Du är häfdernas måne, som lyser med lånad glans och vänder beständigt blott en sida åt jorden. Du är ditt tidehvarfs gåta, af hvilken man väntar allt, och se, där står intet åter. Du är kraft utan verkan, blomma utan frukt, ljus utan värme, stjärnljus och icke solljus. Din kraft skall förgå, din blomma förvissna, ditt ljus slockna i mörker. Välj! Vänd om! Sök! Finn! Förnyas! Än är din tid, än kan Kristina omskrifva tideböckerna. Ett solhvarf ännu, och det skall vara för sent. Farväl. Jag vänder åter till urkällans ljus. Du, som ännu har valet, vänd ej om till ditt eget stiglösa mörker! Gå, som jag, att fylla din brist i den eviga kärleken!
Vid dessa ord bleknade skenet för den gryende morgonen. Stjärnan flöt ut, som hon flutit in, i en bred, allt svagare strimma af ljus och steg tillbaka i de ändlösa rymder, från hvilka hon kommit.
Slumrerskan på bädden erfor en känsla, som hade hon sjunkit ned ända till bottnen af ett milsdjupt haf och arbetade med händer och fötter att åter uppkomma till hafsytan. Så bedöfvad, så förlorad i sig själf, som hon var, kände hon ännu en stark böjelse att protestera, tvifla, förneka, uppresa sig med återstoden af en kraftig vilja och ett mäktigt förstånd för att förvisa hela denna underbara företeelse till drömmarnas och bländverkens rike. Men hon förmådde icke fasthålla en klar och sammanhängande tanke; hon var så dödstrött, så öfvergifven, som hade tiden och rummet sjunkit bort undan hennes bädd och hon sväfvade rotlös i okända rymder. Äfven denna känsla flöt bort i fullkomlig medvetslöshet, och nu kom Lethes dödlika sömn, när man glömmer sig själf.
Rosette inträdde på tå klockan åtta på morgonen, då drottningen vanligen uppstod, äfven när hon vakat långt in på natten. Hon sof ännu; ett lyckligt, nästan barnsligt leende hvilade öfver dessa tidigt hårdnade drag, som stundom kunde vara så stränga, stundom så gäckande och en annan gång åter så intagande blida. Ännu var fönstret skymdt af gardinen. Kammartärnan tilldrog den omsorgsfullare för att skymma dagsljuset, öfvertygade sig, att allt var i ordning för morgontoiletten, och lämnade dörren på glänt, när hon gick.
Drömmarnas skuggspel hade efterträdt den första dödlika dvalan. Kristina var åter ett barn på fjärde året; det var det äldsta minne hon kunde erinra sig. Hon satt på sin faders arm; han drog ut till det stora kriget och anbefallde henne med tårar i ögonen åt de församlade ständernas kärlek och omvårdnad. Hon var förvånad, men icke rädd för denna stora folksamling; alla sågo på henne, alla ville bära henne på armarna. Några hade så långa grå skägg, andra så långa värjor; en hade mist sitt öga i kriget, och från det friska ögat droppade stora tårar. Hvarför grät den fule gamle soldaten?
Strax därefter var hon på åttonde året vid sin faders begrafning i Riddarholmskyrkan. Så många vackra fanor, men hvarför voro de alla trasiga? Och kanonerna smällde, så att det gjorde ondt i öronen ...