Åter, strax därpå, rymde hon från det mörka, otrefliga rummet i Nyköping, där hennes moder, änkedrottningen, höll henne fången. O, den låga salen, det tunga silfverskåpet, det svartklädda altaret, de beständiga tårarna, de långa bönerna, hvartill skulle de tjena? Hvarför fick hon ej vara fri och glad som en fågel i skogen? Hvarför älskade hon ej sin moder? Hvarför höll hon så mycket mer af sin faster? Hvarför kunde hon taga Johannes Matthiæ om halsen, när han tolkade för henne en lustig fabel af Esopus? Och Carl Gustaf ... var han ej vacker, var han ej hurtig, när han bar henne öfver den våta mossen vid Stegeborg eller drog henne upp ur dammen vid Rönö? Ja, hon höll af honom, hon lofvade ju honom ... Det kändes så varmt, så lyckligt kring hjärtat ... fader, faster, lärare, gossen med de blå ögonen ... själfva desse skäggige gubbar, Sveriges ständer och allmoge, som så trohjärtadt hälsat den lilla flickan vid konungens död, det var dock allt kärlek, kärlek! Hon hade dock engång älskat och varit älskad tillbaka. Hvilken solglans i dessa morgondrömmar! Hon vaknade, men dröjde ännu att ringa på kammartärnan. Hon ville fasthålla denna dröm om lycka. Den skulle blifva så kort.
Rosette visade sig försiktigt i dörren. Verkligheten kom åter, illusionen var borta. O, den grymma, obevekliga verkligheten, att ej mer få vara ett älskande barn, att nödgas vara en drottning och vara endast sig själf!
Nattens bländverk stod oförklaradt framför henne. Fråga kunde hon icke, men fortfarande tvifla, förneka, protestera och trotsa. Hvad var detta okända, förmätna väsen, som vågade innästla sig i hennes klara tankegång, gäcka hennes förnuft och diktera för henne en barnsaga som lag? Hon visste det icke, men kände, att hon åter var Kristina och ville förblifva Kristina.
Rosette var en af dessa mönstergilla franska kammartärnor, hvilka Molière så förträffligt skildrat, och förstod att vid påklädningen underhålla sin herskarinna med allt det hofskvaller hon uppsnappat under gårdagens förlopp. Där cirkulerade nu en pikant historia: en duell mellan öfverste kammarherren grefve Klas Tott och förste stallmästaren Anton Steinberg. Totts värjklinga hade sprungit af vid fästet, Steinberg hade tillropat honom att förklara sig öfvervunnen, men Tott hade sprungit Steinberg på lifvet och brottats med honom, intill dess att båda af trötthet måste uppskjuta striden ...
Skvallret agerade väckareklocka. Sådan var verkligheten. Hvem kunde lyssna därpå och fortfara att drömma?
Drottningen lät gifva sig de med senaste post och kurirer ankomna brefven. Ett bland dessa uppfyllde henne med förvåning och vrede. Hon stirrade ännu på detta sällsamma, prydligt präntade bref med den turkiska halfmånen i sigillet, när Pimentelli lät anmäla sig. Han blef ej mottagen. Kort därefter anmäldes grefve Tott och blef mottagen.
— Hvad är det grefven har otaldt med Steinberg?
— Eders majestät tillåter mig att icke besvära en hög dam med små ungkarlstvister.
— Men om jag vill veta det?
— Jag tror icke, att eders majestät vill veta allt lappri, men om det befalles mig, måste jag lyda.