Kristina blef ensam och fortfor att stafva igenom det gula sidentyg, på hvilket en latinsk text var sirligt utskrifven med förgyllda begynnelsebokstäver. Dess innehåll i svensk öfversättning enligt tidens stil var af följande lydelse:

»Hagar Sultan, Profetens utkorade, sänder Kristina, Sveriges, Göthes och Wendes drottning, sin hälsning med Gud Allsmäktig.

Du har icke aktat mig värdig ett svar på min skrifvelse af den 12 Moharrem år 1060. Jag tillskrifver detta icke någon din ovänskap, utan fastmer din okunnighet om Guds skickelser. Vet alltså, att det behagat Allah genom sin Profet upphöja mig, icke genom börd eller arfsrätt, men genom den eviga förutbestämmelsens lagar. Vet, att när kalifens gemål tillbjuder Sveriges drottning sin vänskap, gör hon detta för minnet af förgångna dagar och med kännedom af dina, en drottning värdiga högsinta tänkesätt.

Jag har utforskat himmelens tecken, i hvilka den Allsmäktige skrifvit dina och mina öden från vår födelsestund. Jag har funnit allt besannadt hvad hittills skett, men vill icke fördölja, att mot oss står den fursten Saturnus, som intet väl sämjas kan med planeternas konung. Alltså vill jag härmed hafva dig sagdt till hågkomst, att sagde furste, som står oss emot, skall från början af nästkommande år 1064 från Hedschra, hvilket af eder tideräkning är det ettusen sexhundra och femtiofjärde, komma till stor makt och väldighet, särdeles mot midten af året, då han icke lärer underlåta att anstifta farligheter för dem, som under den fursten Jupiters skydd stå. Och är till att märka, att där intet den fursten Mars, som gemenligen understöder Saturnus, vore vid denna tid fjärran på himmelen, och morgonstjärnan, som Jupiters vän är, stode oss närmare, skulle intet lif i den tiden bevaras tryggt för undergång. Nu är till förhoppandes, att, om ock stor förändring är att förvänta, intet timar, som är till döds. Detta vill jag hafva föresagt dig, på det att du ej må försumma de trognes böner tre gånger om dagen med ansiktet emot solens uppgång och vända dig till de kristnes Gud, som ju ock är Profetens Gud, att han må beskydda dig mer än stjärnor förmå. Gudi befallandes. Gifvet i vårt residens Stambul Sarai den 28:de i månaden Redscheb, år efter Hedschra det ettusen sextiotredje och af kalifens regering det femte.

Hagar Sultan.»

Kristina eftersinnade. Åter var det kammarpigan, hvilken vågade tilltala en drottning som jämlike. Men bakom henne stod nattens hemlighetsfulla stjärna och kom den förolämpade herskarinnan att tveka. Antingen — eller? Antingen böja sig för en okänd makt, som ville beherska en fri ande, eller ock förblifva sig själf. Valet hade icke varit svårt, om ej den okända makten funnit bundsförvanter i morgonens drömmar och i ett upproriskt hjärta. Underliga vågor höjdes och sänktes i drottningabarmen. Så klar i allt; hvarför oklar i detta? Så bottenlösa djup, så djärf simmerska och dock ett så plötsligt behof att känna ett fäste!

Där drifver så mycken rotlös tång i den blå oceanen. Fågeln, trött att genomskära en tom luft, ser denna tång och inbillar sig att där finna en hviloplats. Kristinas blick föll på ett dyrbart skrin af elfenben och silfver, tillsändt henne af en hand som icke fick nämnas. Hon öppnade skrinet, uttog därur ett radband af doftande ambrakulor, betraktade småleende radbandet och gömde det i en låda. Var icke detta skrin en kunglig vängåfva, värdig att sändas till Hagar Sultan? Utan tvifvel. Men det borde få ett passande innehåll. Kristina log: hon hade fått en idé. Hon tillkallade Rosette. Rosette kom.

— Hämta mig mina aflagda skor från förra veckan!

Kammartärnan hämtade med förundran dessa halfslitna skor, begagnade af en drottning, som ej synnerligen vårdade sig om sin toilett. Skorna ombundos med ett starkt gult silkessnöre och inlades i det dyrbara skrinet utan vidare skriftlig förklaring. Adressen, Hagar Sultan, Stambul Sarai, tecknades på omslaget och skulle, för säker framkomst, bifogas äfven på turkiska för att afgå med sultanens tatar. I orientens bildspråk borde denna sändning ej vara svår att uttyda:

»Om du ej begagnar dessa skor för att ila till snar flykt, skall du ej undgå silkessnöret.»