20. Det stora budet.
Hon sökte ett fäste.
Där var en klyfta i Sveriges grundfästen, inre och yttre. Hon vidgades mer och mer; hon åtskilde folk och styrelse. Om »Sveriges historia är dess konungars», så visar denna historia många klyftor. Drottning Kristina hade blifvit en främling för det folk, med hvilket hon i början af sin regering tycktes vara en själ och en vilja.
Hon förstod detta mer än väl. En samtida skrifver från Maj 1653: »Hennes majestät synes mycket melankolisk och visar sig sällan offentligen, utan är allenast med någre få.»
Denna högtänkta, klarsynta, rikt begåfvade ande, som tycktes kallad att upplysa och värma sitt tidehvarf, hade begrafvit sig i en klostercell, instängt sig inom sina egna trånga murar och förlorat sitt fäste. Hvarje ande, som tär på sig själf, är förlorad för mänskligheten. Ju ensligare det blef inom drottning Kristina, desto mer sökte hon hos andra fyllnaden i sin tomhet, sökte, som förr, med villkor att själf vara allt, och sökte förgäfves. Då kom något annat.
Mot hösten 1653 flyttade drottningen med sitt hof och de främmande sändebuden till Upsala. Pesten var i Stockholm, hade börjat på Södermalm och därifrån spridt sig ut öfver staden. I början utställdes vakt vid de smittade husen. Snart blefvo dessa för många; man skref nu ett stort rödt kors på portarna. Ärkebiskop Lenæus satt inspärrad i ett sådant banntecknadt hus, där en piga insjuknat, och drottningen lät förbjuda honom att återvända till Upsala.
På adventssöndagen predikade en högt aktad gäst, biskopen i Strengnäs Johannes Matthiæ, i Upsala domkyrka. Drottningen med hofvet bevistade gudstjensten. Det var länge sedan hon visat sig offentligt vid andaktsöfningar. Skvallret visste berätta om föga andäktiga gudstjenster i Stockholms slottskapell, där drottningens psalmbok låg upp- och nedvänd framför henne, medan hon läste under predikan en hednisk latinsk bok. Måhända ville hon nu desto mera uppenbart visa sitt nit för den sanna evangeliska läran. Hon gick offentligt till nattvarden, ensam och först vid altarkransen. Efter henne följde vid andra duken hofpersonalen och efter denna församlingens öfriga medlemmar. Där fanns intet att klandra i drottningens andakt; hon iakttog en värdig hållning och åhörde predikan med mycken uppmärksamhet. Alla fromma kristna kände sig uppbyggda, och själfve den stränge pastor primarius i Stockholm Emporagrius, som förrättade altartjensten, lät förnimma sin tillfredsställelse däröfver, att hans trägna förmaningar, som ådragit honom så mångas misshag, tycktes hafva, med Guds bistånd, återfört den vilseledda drottningens hjärta till en prisvärd omtanke för själens salighet.
Dagen därefter var biskopen inbjuden till middagsmåltid i slottet. Han fick sin förra förtroliga plats vid drottningens högra sida. Hofceremonielet, hvilket blifvit så strängt fransyskt de senare åren, tycktes denna gång vara till för att hedra en prelat, som hade lyckan åtnjuta majestätets synnerliga förtroende sedan många år tillbaka. Redan vid slottstrappan hade introduktören Lind mottagit biskopen och ledsagat honom genom en rad af fyrtio galonerade kammartjenare. Öfverste kammarherren grefve Jakob Kasimir De la Gardie hade varit honom till möte. Öfverkammarherren Gustaf Adam Banér hade ledsagat honom till drottningen och öfverkammarherren Gustaf Oxenstjerna anvisat honom hans plats. Hofmarskalken Taube behagade i egen person öfvervaka hans, likasom drottningens, tillbörliga servering med alla åtta anrättningarna, hvartill hörde kanariesekt och claret för alla andra än drottningen själf. Hofkapellets utmärkta, äfven af utlänningar beundrade musik, som räknade åtta fioler med basfioler, flöjter och cittror, spelade under hela måltiden.
Den gode biskopen var i sitt hjärtas fromhet rörd öfver så mycken uppmärksamhet. Han kunde ej förstå annat, än att majestätet velat i hans person hedra kyrkan. Han visste icke det, som skulle hafva stört hans målro, och lika litet visste det någon annan, att Kristina valt detta tillfälle att för sista gången hedra sin gamle lärare.
Måltiden begynte klockan tolf och varade till klockan inemot fyra eftermiddagen. Den enklare gamla hofseden med de bastanta måltiderna hade sedan fyra eller fem år begynt, i anrättningar som i kruserlighet, kopiera det franska hofvet. Musiken vid taffeln var uteslutande modsak och ambitionsfråga. Den lifliga, föga musikaliska Kristina tålde icke ett oljud, som föll henne i talet, och drog sig strax efter måltiden tillbaka i sidorummet för att ostörd få språka. Med henne följde biskopen, pastor Emporagrius, spanske ambassadören Pimentelli och grefve Tott, som numera var öfverallt, där han skulle och ej skulle vara. Hvar fanns då grefve Magnus? Hans lysande stjärna, som någon tid varit i sjunkande, hade få dagar förut totalt förmörkats i kunglig onåd. Nu gömde han på Ekolsund sin fallna storhet för det förvånade Sverige och den triumferande afunden.