Den tysta skaran närmade sig, vägledd af Axelsons röst, och lyste på den fallne med lyktan.
— En af de våra, en svensk. Lyft honom varsamt på båren!
Så varsamt kunde den sårade icke vidröras, att han ej gaf ett anskri af smärta. Men när man ville bortföra honom, sade han:
— Med förlof, är icke ers vördighet präst?
— Jag tjenar den herren, som helar kropp och själ, svarade fältpredikanten.
— Tack skall ni ha. Gör mig till folk, om ni kan, ers vördighet, och håller ej den usla lifshanken hop, så läs en bön för min fattiga själ. Jag vet hvart jag går, men här bredvid ligger en stackars papist, som lärer få badstugan varm för något dumt streck i Finland. Kastat en sjuk kvinna ur släden. Läs öfver honom först; han ropade nyss på prästen.
Götz’ svårt stympade stallmästare undersöktes och kvicknade till, när han vidrördes. En droppe vin på de brännande läpparna återgaf honom för en kort stund förmågan att tala. I det svaga månljuset föreställde han sig, att en biktfader af hans egen tro kommit att afhöra hans bikt.
— Ave Maria, gratia plena, dominus tecum! började han.
— Min vän — sade prästen, lutande sig öfver honom för att uppfatta de svaga, afbrutna orden — har du något på ditt samvete, så fördölj det icke, ty din stund är nära, och din frälsare lefver!
Den sårade samlade sina sista krafter för att fasthålla en redig tankegång.