— Drick nu din herres afskedsskål, det är hans vin i vattnet! sade ryttaren, framräckande stormhatten, med en anspelning på Götz, hvars färger den sårade bar.
Stallmästaren tömde begärligt den blodiga drycken, drog en djup suck af lättnad och sade med en af rörelse darrande stämma:
— Säg mig ditt namn, kamrat, att jag må bedja ett pater noster för dig.
— Tvi mig, om du får så mycket som en rutten rofva för ditt pater noster! genmälde ryttaren. Axelson heter jag, mig till heder och ingen skam, korporal vid lifregementet, om jag lefver i morgon. Har varit ridknekt hos en halfgalen fröken, som för närvarande är den stormäktiga drottning Kristina af Sverige. Hatten af, karl ... Jaså, du har hvarken hatt eller arm. Om det kan göra dig ett nöje, så tänker hon sätta din påfve i en hönsbur och din kejsare i ett glasskåp.
— Jag skall bedja för dig, kättare, jag skall strida med draken om din själ, svarade olyckskamraten. Men jag beder dig, tala icke så stormodigt. Min herre, fältmarskalken, kan höra dig. Han är död nu, hans kropp ligger i trasor därborta, men var aldrig säker, han går igen, han. Huru skulle ej han gå igen! Heliga Guds moder, så mycket, så mycket på samvetet, och ändå var det ett, ett, ett, mot hvilket allt annat var intet. Det var i Finland det, Axelson. Har du varit i Finland?
— Spike mig, om jag varit i det förhäxade landet, men nog har jag haft att göra med finntroll. Ett kände jag, och hon kunde flyga. Nå, hvad gjorde din herre i Finland? Var det ett äkta fähundsstreck, eller slog han bara ihjäl en karl för att ärfva honom? ... Aj, den fördömda blybiten sitter mig som en mara i ryggen.
— En präst, Axelson, en präst! Skicka mig en präst, jag har icke långt kvar, jag vill bikta! Aldrig har det kommit öfver mina läppar förut, men nu vill det fram, jag är evigt förlorad, om det ej nu kommer fram. Icke rådde jag för det; jag lydde ju hans befallning. Men det är så kallt, Axelson, jag fryser i själen, när jag tänker på huru vi ryckte af henne mårdskinnskappan och kastade henne så tunnklädd ut på de kalla drifvorna. Si, de fina kläderna hade vi tagit från henne förut, för dem hade den andra begär till, och så klädde vi henne i en fattig kjol och tröja, som vi köpte af fiskarefolket för att vi skulle resa säkre för röfvare, sade vi. Men mårdskinnskappan läto vi henne behålla, tilldess att vi kommo midt i skogen; då kastade vi henne ur släden ... Det var icke jag, det var icke jag, Axelson, det var den andra; hon var stark, hon. Jag körde ... hästarna stegrade sig ... aldrig har jag så piskat hästar förr, men de stegrade sig. Då måste jag ju se henne, där hon reste sig upp i snödrifvan och sade intet ord, endast såg på oss, såg på oss, såg på oss! Jesus Maria, hon var så vacker då; hon sken som en madonna för mina ögon, och så har jag sett henne hvar natt nu i nitton år. Hvar natt har hon kommit till mig, hvar natt har jag frågat henne: »Heliga Maria, är det du?» Och hvar natt har hon svarat: »Jag är hon, som du vid denna tid på natten lämnat öfvergifven i drifvan.» Då har där gått en kall kåre öfver min rygg, och jag har sagt till henne: »Lämna mig i fred, fråga min herre!» Det var ju icke jag, Axelson, det var icke jag ... Hvarför hafva de afhuggit min högra arm? Icke var det den armen, som utkastade henne, det var den, som piskade hästarna och körde ifrån henne bort i vinternatten ...
Utmattad föll den sårade i en lång vanmakt.
— Kunde tro, att det var något gammalt bofstreck, mumlade Axelson trohjärtadt. Uh, det är kallt. Är det slut med honom, så har han gått dit, där han nog får värma sig. Gud hjälpe den stackaren; när allt kommer till boks, är det inte så helt med någon af oss. Tänk på dig själf, glada gosse, om du snart får svettas för alla dina dumma streck med östgötatöserna här i denna syndiga världen!
Steg hördes på gångstigen, och ur skuggorna framträdde, åtföljd af sex soldater med bårar och lyktor, samme unge präst, som kort förut upptagit psalmen med skottarne. Petrus Luth hette han, numera fältpredikant vid det finska rytteriet. Han kunde icke bortsofva en natt, när han visste så många blöda, och gick ut i den kristliga kärlekens tjenst att trösta de döende och rädda de sårade, som möjligen ännu kunde vederfås.