— Som man kan lefva på ett stekspett, svarade svensken, som nödtorftigt lärt sig samma språk.
— Har du en hand kvar och ett finger att trycka af en laddad pistol? ... Jag har ingen, jag.
— Har du så brådt till påfvens skärseld? genmälde svensken. Jag tycker, att du fått nog.
— Hör du ej marodörerne? Jesus Maria, de komma hitåt!
Ett misstänkt prasslande i buskarna gaf tillkänna, att hans fruktan icke var ogrundad. Själfva döden syntes en olycklig sårad lätt mot att råka i marodörernes händer. Ryttaren framdrog med synbar ansträngning en pistol ur sitt bälte, spände hanen och betraktade något, som rörde sig under trädens skuggor. Om en stund var detta okända något åter försvunnet och allt så tyst, att man kunde höra skottarnes psalm, emedan vinden låg därifrån.
— Kamrat — började åter stallmästaren — har du en fältflaska? Jag försmäktar af törst.
— Jag likaså, sade ryttaren. Min flaska är tom som min ficka, men bäcken är icke tio steg härifrån. Jag skall försöka krafla mig dit.
Det lyckades honom med osägelig möda och ett bredt blodspår, där han kröp fram i det våta gräset, men när han kom till bäcken, svimmade han åter och låg en stund sanslös. Därpå vaknade han, fyllde sin stormhatt med blodigt vatten, drack och kände sig vederkvickt.
— Skall jag låta papisten gå törstig i skärselden? tänkte han vid sig själf. — Fulingen, om jag det näns: han får hett nog ändå. Sutte jag nu på Morskers rygg!
Och han kraflade sig lika mödosamt tillbaka till sin sidokamrat. Värst var att icke spilla ut vattnet, men det lyckades honom bevara hälften i stormhatten.