3. Slagfältet.
En gärning i mörkret ... engång måste han komma i dagens ljus.
Nattens skuggor utbredde sig öfver de snöiga bergen, de blodiga dalarna. Vinden hven isande kall, bivuakeldarna brunno, månen steg röd öfver skogstopparna. I dess ovissa sken sågos än här, än där mörka leder af ryttare med glimmande vapen vid dalarnas mynningar. En del af den utmattade svenska hären fick ingen hvila: häst och karl stodo på vakt. Johan de Werth var icke att tro; det sades om honom, att han aldrig sof, innan han aftvått ett nederlag med en seger.
De lycklige, som fått en brödkant eller en half bägare vin, kastade sig ned vid eldarna, lika godt huru, än i ginstbusken, än på den leriga och af blod slippriga marken; än med hufvudet på en sten och fötterna i en vattenpöl, endast så nära elden som möjligt. Snart voro de försänkte i djup sömn, intill dess att de åter vaknade af köld på den bortvända sidan, vände så denna frusna sida mot elden och somnade åter. Andra fingo ingen sömn för blödande sår, refvo en trasa ur fodret af sina lifrockar, stillade blodet och fördrefvo tiden med att maka nytt bränsle på elden. Några mumlade tyst en aftonbön, några hvisslade, några småsjöngo och tystades ned af sömniga grannar. Andra, som sågo en kamrat hafva åtkommit ett byte, framdrogo ur fickan smutsiga tärningar och försökte sin lycka. Äfven detta svaga sorl, som liknade nattvindens sus i tallarna, tystnade småningom. Man hörde numera endast de svaga tonerna af en psalm från det skotska lägret, skyltvakternas aflägsna rop, en döendes sista klagande suck, där han låg öfvergifven på fältet, eller tjutet af en varg, som ströfvade kring bland bergen och vädrade rof.
Borta vid skogsbrynet, där striden stått het och de fallne lågo i högar, rörde sig stundom smygande gestalter i skuggan af träden. Det var marodörerne, likplundrarne, hvilkas yrke var att bestjäla döden. De vågade icke begagna lykta, de kröpo på magen emellan blodpölarna, trefvade med sina roflystna naglar öfver de döde och sökte att i månskenet upptäcka ett byte, som lönade sig. Här och där låg en svårt sårad, som ännu gaf tecken till lif. Marodören tilltäppte hans mun med sand för att ej förrådas af hans jämmerrop, fingrade i hans fickor, afdrog hans stöflar, rustning och vapen, om de dugde till något, och afskar utan betänkande hvarje finger, som bar en ring. Stundom var denne plundrare lycklig nog att finna en officer, som bar en guldkedja, ett silfverkors eller en fylld börs. Då hände sig, att marodören, där han låg framlutad öfver den döde, plötsligt spratt till och kände ett hvasst dolkstygn i ryggen. Det var en annan liktjuf, som, girigare än han själf, kom att frånrycka honom hans rof, och snart därpå låg den förste röfvaren själf blödande bredvid sitt offer, kännande huru hans fickor tömdes af andra händer.
Nattens milda måne, du som så blek och lugn ser ned från din höjd på mänskornas strider, hvilka missdåd har du icke bevittnat och bevittnar ännu på de slagfält man kallar ärans!
Vid en bivuakeld på vänstra svenska flygeln vakade långt efter mörkrets inbrott vidpass trettio ryttare af det skotska covenantet under böner och lofsånger. En grånad ryttmästare uppläste för dem ett kapitel ur Domareboken om Gideons segrar. En ung ryttare, knappt tjugu år gammal, kände Anden mana till vittnesbörd midti den ogudaktiga hop, bland hvilken de stredo, steg upp på en kanonlavett och begynte predika. Det var samma hänförelse, samma bildrika språk ur Gamla testamentets krigskrönika, som vid denna tid genljöd i Skottland och England kring Carl I:s fallande tron. Äfven desse besoldade knektar kände sig strida mot Antikrist, när de stredo mot påfvens härar, och gingo lika hänryckte mot döden med Herrens och Gideons svärd.
Kvarlefvan af de två glesnade finska skvadronerna bivuakerade vid skottarnes sida. Det finska folklynnet är lättare hänfördt, än man af dess tröghet kunde förmoda. Man såg desse trötte och ännu blödande ryttare glömma sin hvila och lyssna på skottarnes sång, som de icke förstodo, men hvars hänförelse anslog och smittade dem. En ung fältpredikant begagnade tillfället, upptog sin finska psalmbok och anslog en psalm för segern. Melodin stämde ej illa med skottarnes; det var icke första gången under trettioåra kriget, som den skotska och finska lofsången gemensamt prisade Gud.
Vid foten af den kulle, där Götz blifvit slagen, lågo, bland många döde, två svårt sårade ännu vid lif. Det var en seglifvad svensk ryttare, skjuten tvärs genom veka lifvet, och en kejserlig stallmästare, hvars högra arm blifvit afhuggen ofvanför armleden. Båda, nyss fiender, men nu liggande lika hjälplösa vid hvarandras sida i eländet och mörkret, hade vaknat ur en lång svimning af blodförlust och kände en tröst att dock höra bredvid sig en lefvande varelse.
— Lefver du, kamrat? frågade stallmästaren med matt röst på tyska.