Skaran af uppvaktande pager, eunuker och slafvinnor under kislar-agas befäl hade dragit sig tillbaka till förrummen. En enda hög, praktfull lampa, mättad med ambradoft, kastade sitt sken på divaner, sidentapeter, tunga dörrförhängen och i spegelramar infattade små fönster. Sultaninnans blick hvilade med tyst välbehag på den sköne gossen, hennes herre, hennes hjälte, hennes skötebarn, som en dag skulle blifva i verkligheten hvad han nu var endast i drömmen, hennes gemål. Där rörde sig inom henne något underligt, okändt varmt. Hon förstod icke sig själf; hon kände sig så upplöst i anblicken af detta barn, som hade hon förlorat all den själfbeherskning, hvilken härintills varit hennes kraft och hennes väsens grund. Hon hade i detta ögonblick så totalt glömt all maktens åtrå, alla själfviskhetens beräkningar, att hon behöll endast en tanke klar: för denne gosse kunde hon gifva sitt lif!
Hon strök med moderlig ömhet det mörka håret från hans solbrynta panna och sade till honom:
— Är min själs öga trött?
— Nej, svarade gossen. Jag har fäktat med sabel. Mustafa aga lät mig hugga hufvudet af en hyena.
— Det skulle han ej hafva gjort. En kalifs händer böra aldrig befläckas med vilddjurs eller med oskyldigas blod. Dessa helgade händer skola sparas för rättvisan och för striden mot rikets fiender.
— Mot de otrogne!
Och en plötslig blick, upptänd af dervischernes fanatism, flammade upp i gossens drömmande ögon.
— Mot alla som kränka rikets makt och kalifens värdighet. Mitt lifs herre skall icke blifva en blodhund, som hans farbroder Murad, eller en vekling, som hans fader Ibrahim. Min kalif skall blifva en af de store kaliferne, ja den störste af alla. Han skall blifva mer än kalifen Muhamed, som tog Stambul, mer än Sulejman, som vidgade rikets gränser till Tigris i öster och Wiens portar i väster. Han skall blifva mer än Alp Arslan, mer än Dschingis Khan, mer än Timur Lenk.
— Ja — sade gossen, gripande om det gyllene fästet af sin lilla damascerade sabelklinga — jag skall underlägga mig hela österlandet, som den store Iskander, och hela västerlandet ända till britternes öar. Jag skall straffa de otrogne i England för att de dräpt sin sultan.
— Min kalif — fortfor Hagar — skall blifva stor i välde och makt, men han skall blifva störst i vishet och mildhet. Han skall blifva som Bagdads store kalif af Abbassidernes stam, Harun al Raschid, profetens utvalde, som älskade rättvisan och gynnade vetenskaperna. Han skall blifva som Cordovas frejdade kalif Abdurrahman; han skall, själf den visaste, regera ett folk af vise och furstar.