— Ja — upprepade gossen envist — det skall icke finnas mer än en Gud och en profet. Jag skall utrota alla hedningar, judar och kristne.
— Hvarför utrota judar och kristne? Vet icke min kalif, att moslim af dem lärt dyrka den ende Guden? Vår ärorike profet var af Abrahams säd, och alla rätttrogne hålla den store mästaren af Nazaret i ära nästefter profeten själf. Min kalif skall vara världens herre, men han är kallad att vara världens välgörare. Min kalif skall återgifva det heliga landet åt judarne, ty det är Guds rådslut af evighet; men äfven judarne skola erkänna min kalif som sin öfverherre.
Den elfvaårige kalifen såg forskande in i dessa outgrundliga mörka ögon, som betraktade honom, och frågade:
— Hvarför beder du, att jag skall återgifva det heliga landet åt judarne?
Hon rodnade; hon blygdes för detta barn, som ertappat henne på andras ärenden.
— Skrifterna — svarade hon — säga, att när judarne återfått sitt land, stundar världens ände, när de trogne få ingå i Guds paradis.
— Men jag vill ej se världens ände, jag vill blifva stor för att eröfra världen! utropade gossen.
— Allah skall därtill gifva min kalif tillräcklig tid, allenast han nu i sin ungdom växer stark i gudsfruktan, nyttig lärdom, rent hjärta, stora tankar och rättvisa mot alla.
Gossen teg en stund, halft drömmande, halft eftersinnande. Därefter slog han armarna om sin gemåls hals, nedböjde hennes hufvud till sig, kysste henne och sade:
— Hvarifrån är du? Din fader har varit en vis man, din moder har varit en god validé.