— Skall jag ej afkläda ers höghet? frågade Sabina varsamt, undrande öfver detta drömmeri, som var så olikt hennes alltid vakna, alltid klartänkta forna jungfru från Riseberga.
Intet svar.
— Skall jag läsa en psalm ur psaltaren?
Intet svar.
Sabina var en praktisk afkomling af det förståndiga Nerike. Hon hade vid sina fyrtio år nödtvungen fogat sig i sin underliga nya ställning, med den ärelystna förhoppningen att kunna tjena ihop ett bördigt hemman vid Hjälmarens stränder. Hon rådbråkade litet turkiska, bar slafvinnornas huckle, var foglig mot dessa stackare och så väl liden, som en afundad gunstling kunde hoppas att vara. Men nu brast hennes tålamod.
— Se så, nu ha de kollrat bort henne med sitt Illah och Illah! utbrast hon harmsen. Hvad skall en kristen människa annat än förtorka i hjärtrötterna utan präster och sakrament på fem långa år!
Plötsligt uppreste sig Hagar, strök det svarta håret från pannan och frågade:
— Sabina, har du haft någon kär, den tiden du själf var ung?
— Så hon frågar! Gud Fader i himmelen, släkt och vänner på jorden måste ju en fattig människa hålla kära.
— Jag menar någon, för hvilken du velat lefva och dö. En ung karl ... eller ett barn?