— Sicken fråga! Nog ha de flaxat kring mig som kring andra unghöns, men älskog och väderlek komma på ett ut. Hvem skulle ej vara blider emot beskedliga barn? Syster mins Petter, som jag en tid hade i tukt, si för honom var intet annat råd, än riset vid dörrposten, byxorna spända och mästarn bad hälsa på rätta stället.
— Gaf sig din gifta syster med kropp och själ åt sin herre och man?
— Det må den veta, som gifvit sig under träldom. Jag tänker, att fattiga själen gifver en ärlig hustru inte till spillo. Valborgs gubbe hade en annan käresta, skam att bekänna, och det var ölkruset. Så nog fick hon se om’en, när stackarn var fotfallen.
— Jag menar: kunde hon hoppa i strömmen, om det gällde att bärga sin mans lif?
— Hur skall jag veta det? Han söp ihjäl sig på torra landet.
Nej, här var ingen vån till att söka ett svar på hjärtats djupaste gåtor. Ensam, som hon varit i hela sitt lifs tankevärld, förblef hafvets irrande spån lika ensam i den nya värld, som nu uppstått inom henne ur det toma mörkret af hennes själfviska tillvaro. Hon bortsände Sabina, satte sig halfklädd vid det förgallrade fönstret emot Bosporens svarta vattenspeglar och sökte sin stjärna. Planeten var osynlig; intet ljus från höjden sände en stråle ned öfver lifvets olösta frågor. Hafva tänkt så mycket, lärt så mycket, hoppats så mycket och vara så hjälplöst okunnig i det första af alla spörsmål, som vakna i en ung kvinnas innersta! Vara så själftillräcklig och nödgas så plötsligt gifva sig helt åt en annan! Beherska allt, vara så medveten om sin öfverlägsenhet och så oväntadt förlora sitt säkra fäste! Vara beredd på hvarje öfverraskning och dock stå så handlös inför ett vågsvall ur okända djup! Vara tjugusju år, älska för första gången och älska ett elfva års barn!
[10] Hefarpara, tusenstyckad, kallades den år 1648 afrättade storvesiren Achmed, hvars kropp sönderskars af pöbeln i bitar att begagnas som botemedel mot gikt.
22. På tredje trappsteget.
Hon, som var allt, skulle nu blifva intet. Han, som var intet, skulle nu blifva allt.