Små och stora tilldragelser kedja sig stundom tätt vid hvarandra, utan att man kan upptäcka ett samband emellan dem. Det finnes där, men det synes icke.
Maj månad 1654 begynte därmed att drottning Kristina, efter engelsk sed, gästade i Upsala protektorn Oliver Cromwells sändebud lord Bulstrode Whitelocke såsom hans Valentine, hans för denna dag i all ärbarhet utkorade käresta.
— Nu skola vi utropa republiken! yttrade Kristina i sitt glada lynne till la belle comtesse, Ebba Sparre, samt Tott och Ulfeld, som åtföljde dem.
Om därtill endast behöfdes puddingar, äggkakor, syltadt villebråd, claret, frukter och andra läckerheter ända till bakelserna bons chrétiens, hade den svenska högadeln visserligen denna dag uppnått sitt drömda mål, republiken Sverige. Drottning Kristina glömde, att republiken England uppstått på en konungs schavott. Hon sade sig denna dag hafva ätit tre eller fyra gånger så mycket som vanligt. Hon nedlät sig ända till att fråga huru man kunnat förvara engelskt smör så friskt i fem månader, hvartill svarades, att man låtit det ligga i mjölk öfver natten. Och Cromwells sändebud kunde ej nog berömma hennes majestäts stora insikt i hushållningen.
Den 10 Maj gamla stilen bortdansade en brud sin krona i Upsala slott aftonen förrän en drottning bortdansade sin. »Äfven kronan är en vacker flicka,» sade drottning Kristina, när hon gaf korgen åt sin kusin pfalzgrefven, som skulle efterträda henne på tronen.
Denna frejdade drottning knöt gärna för andra de ömma band, som hon hade förnekat sig själf. Nu firade hon ett bröllop i slottet för sin hofjungfru Gjörvel Sparre med generalmajoren och nyss utnämnde guvernören i Riga friherre Krister Horn till Åminne. Dagen och timmen hade sin märkeliga betydelse. Härolden hade på förmiddagen under trumpetskall förkunnat riksdagens öppnande följande dag, och alla visste hvad denna riksdag innebar. Upsala var bräddfullt af resande, som från alla delar af riket tillströmmat för att öka den redan förut ansenliga trängseln, hvilken hofvets och riksdagens därvaro föranledt. Hövindar, loft och närmaste byar voro öfverbefolkade. Främmande hofs kunskapare och nyfikne utlänningar armbågade sig fram på de trånga gatorna.
Tillredelserna för morgondagen upptogo så mycken tid, att bröllopsgästerna anlände till slottet först klockan half elfva på aftonen. Där var hofceremoni redan vid ditfärden. Främst åkte hofstaten, därefter grefvarne, sedan riksråden, sedan riksamiralen, därefter brudens giftoman, riksrådet Bonde, sedan ambassadörerne och sist brudgummen i drottningens vagn. Vid trappan mottogos de af ceremonimästaren von der Linde och fördes till audiensrummet, där drottningen befann sig med bruden och hofdamerna. Brudgummen kysste först drottningens, sedan brudens hand, hvarefter alla öfrige följde exemplet. Bruden och brudgummen voro båda klädda i hvitt taft, han med rika guldbroderier, hon öfversållad med diamanter i kronan, halsbandet, gördeln och med en stor juvel i bröstnålen, hvilka dyrbara smycken sades vara lånade af drottningen för dagens högtidlighet.
Samma rangordning iakttogs vid intåget i stora salen, där drottningen tog plats mellan brudparet. Riksrådet Bonde intygade i ett tal familjerna Horns och Sparres berömliga anor, anhållande om hennes majestäts samtycke till föreningen, och när detta gifvits med en nådig nick, skedde vigseln. Därefter framträdde två grefvar med facklor — det var numera ingen brist på grefvar i Sverige — och förde brudparet under musik kring salen i hvad en nyare tid kallat polonäs. Fackeldansen blef därpå allmän, brudgummen bjöd drottningen sin arm, bruden fördes af Whitelocke, hvilken eftervärlden har att tacka för denna bröllopsskildring; alla kavaljerer med berömvärd skicklighet undvikande att fläcka damernas klädningar med facklornas vaxdroppar, men själfve desto mera utsatte för märken af denna lysande polonäs.
Efter fackeldansen började ringdanserna. Ingenting i dem liknade nutidens svindlande polskor. Det var allemande, bourrée, chaconne, courante, franska och tyska danser, senare äfven svenska; måttlig takt, mycken värdighet, afmätta, noga föreskrifna steg, som inlärts i dansskolor, förutan hvilka ingen ung person kunde göra anspråk på finare sällskapston. Ingen tilläts vända ryggen åt en dam, minst åt drottningen, men hennes majestät sörjde själf för att brydsamma felsteg knappt kunde undvikas. Hon var midt i ringen, man visste ej alltid hvar; hennes otåliga, lifliga lynne sprang förbi musikens långsamma takt; det roade henne att gyckla med den etikett, som hon själf infört och på hvilken hon vid andra tillfällen höll så strängt. När man såg henne skämta med brudparet, uppmana de gamle riksråden att deltaga i dansen och med halft trug släpa dit med sig den femtioårige Whitelocke — han, som för fem år sedan tigande samtyckt att hugga hufvudet af en konung — undrade väl mången, om hon i morgon skulle med samma lätta mod bortdansa sin krona.
Det led in på natten, klockan slog två, Whitelocke tänkte på morgondagen, som alla tycktes hafva glömt, och lät förnimma, att drottningen var en tyrann. Yttrandet frambars, Kristina frågade med förställd undran hvad han menade.