Sedan riksdagen förklarats öppnad och propositionen upplästs, åtskildes drottning och ständer, de senare för att med rådet och sig emellan besluta om drottningens underhåll efter afsägelsen. Hennes fordringar voro ej ringa, snarare egnade att afkyla mera varma undersåtliga känslor. Hon begärde, bland mycket annat, äfven öar, städer och landskap, som hon själf redan bortskänkt åt andra. Mången tyckte, att hon ville sälja sin krona så dyrt som möjligt, men äfven de förstodo henne orätt. Sveriges rike var för henne arf och eget, såsom för gamle kung Gösta. När hon nu frivilligt gaf det mesta ifrån sig, hvarför skulle hon ej behålla den lilla återstod, som mest behagade henne?
Cromwells ambassadör blef icke litet förvånad, när han, efter en natt som den förra och en dag som denna, ånyo afhämtades i vagn klockan elfva på aftonen för att fortsätta generalmajor Horns och jungfru Gjörvel Sparres bröllopsfest. Riksdagen och tronafsägelsen förekommo honom endast som en tillfällig paus mellan två nätters dans.
Samma ceremonier, samma hof, samma brudpar och samma drottning: icke ens riksråden saknades, så många som hade krafter och lust att vaka flera nätter å rad. Drottningen intog sin plats under pukors klang och trumpetstötar. En kavaljer frambar till bruden en silfverspira, omlindad med taft i Hornska familjens färger, och höll spiran vågrätt framför henne, medan riksrådet Bonde med tolf besläktade vittnen intygade, att brudgummen samma dag på morgonen gifvit bruden 2,000 dukater i morgongåfva. Spiran nedlades för brudens fötter som ett tecken af hennes herravälde, alla gjorde en reverens för drottningen, såsom den högsta suveränen, och därpå kastades spiran ut genom fönstret till borggården. Där rann vin för folket, där syntes i den halfljusa majnatten hufvud vid hufvud af åskådare, alla händer sträcktes att uppfånga den tillspillogifna klenoden, och de, som icke lyckades vinna bytet, slogos om trasor af det taft, hvarmed spiran var omlindad.
Efter denna bullersamma strid, som hofvet åsåg från fönstren, börjades åter en fackeldans, liksom kvällen förut. Efter facklorna följde åter franska och andra ringdanser, efter dem åter supé med ceremonier och slutligen åter afsked vid klart solsken i majmorgonen.
Så fortgick det Maj månad igenom, hela den korta återstoden af en regering, som hade förkunnat sitt snara slut. Var där sol i dess segrande morgon, skulle där vara glans i dess flyende afton. Så mycket utströdt guld, så många lysande lustbarheter, så många frikostigt utdelade nya höga ämbeten, titlar, värdigheter, nådebevis — och så mycken skuldsatt fattigdom, så många bittra tvister, så många hemliga missnöjen, så mycken tyst förväntan på slutet samt efter slutet på bättre dagar! Det var på denna underliga mellantid mellan början till slutet och slutet själf, som alla öron voro uppfyllda af skvaller, medan ingenting ännu fick sägas högt, men allt kunde hviskas och allt troddes. Det var utsädestiden för den frodiga skörd af halfva sanningar, som sedan blefvo hela skandaler och gingo kring Sveriges rike som eftermälen, från hvilka historien icke ännu i dag blifvit helt rentvagen. Det var då man begynte af en fjäder göra sju hönor, af en gunstling en älskare och af ett halfförstådt ord en betecknande anekdot. Det var då Kristina skulle ha sagt om sitt folk, när där spordes om missväxt i landet: kunna de ej vara nöjda med bröd och sill? Och om sina bönder skulle hon hafva sagt: den bonde, som själf drager sin plog, är den bäste bonden. Ja, det är ganska visst, att denna drottning gycklade månget obetänkt ord, hvilket senare utlades i annan mening; men lika visst är, att hon delade med sin efterträdare Gustaf III äran att ha varit bättre än sitt rykte.
Där låg ett otrefligt falskt skimmer öfver denna Maj månad 1654; den kunde förliknas vid en slottsbrand. Bakom lusteldarna såg det förvånade Sverige Vasahuset uppgå i rök. Upplösning tärde på alla maskor af styrelsens trådar, ovisshet kom alla tankar att famla i mörker. Hvad än de höge herrarne månde säga, folkets blick var ofrånvändt riktad mot tronen. Hon, som var allt, skulle nedstiga till intet; han, som var intet, skulle nu blifva allt. Hvarför icke? Sämre var ej att frukta, bättre kunde man hoppas, men hvarför bytte de två? Honom förstod man, henne icke. En sade: hon är trött att regera; den andre: hon har intet mera kvar att bortskänka, än kronan; den tredje: hvem kan beräkna en kvinnas nycker? Den fjärde sade: riksfålen skenar, hon tappar tygeln, hon lämnar den åt en man. Men såg hon då ut som hade hon tappat en tygel ur trötta händer? Aldrig hade hon varit mindre försagd, aldrig mera konungsligt hög. Hvarför abdikerade hon? Ville hon gifta sig med Tott eller med Pimentelli? Hon, som försmått Carl Gustafs hand? Nej, därtill var fröken Kerstin dock alltför klok.
Så höll, under väntans dagar, allt yttre ihop, men allt inre föll sönder — tankar, känslor, beräkningar. Hofvet dansade nätterna genom; hvem ville ej då taga lifvet lätt? Den stormodiga unga adeln frossade i dryckeslag, tågade larmande kring gatorna, knäböjde på torgen och drack under skrålande lefverop drottningens skål. Småfolket undrade, skvallrade, slogs ena kvällen med skarorna af betjening, som uppfyllde staden, och lät sig andra kvällen behaga vin eller öltunnor gratis. Politik och trosfrågor inmängde sig än här, än där i gatupploppen; Sverige var ju en stormakt. Whitelocke, en konungadråpares sändebud, såg sitt hus på sena kvällen anfallet af en ursinnig hop rojalister och räddades endast genom portarnas fasthet. Pimentellis papistiska gudstjenst stördes af hotande folkskaror. Detta blott få steg från drottningen, rådet och rikets ständer. Hvar och en kände, att det gick utför, utför, men hvart?
Ändtligen skedde renunciationsakten, när drottning Kristina nedlade och Carl Gustaf mottog svenska kronan, tisdagen den 6 Juni gamla stilen i Upsala slott. Det var då Axel Oxenstjerna »hade lefvat en dag för länge».
Den i Sveriges och många andra länders historia ensam stående tilldragelsen är tillräckligt känd och skildrad förut. Några få drag ur en samtida närvarande riksdagsmans anteckningar må bevittna Kristinas fallande krona.
Klockan sex på morgonen voro ständerna församlade i rikssalen. Klockan nio kom hennes majestät, åtföljd af hans kungliga höghet Carl Gustaf och rådet, hvitklädd i fullständig kröningsornat, med krona på hufvudet, spiran i högra, riksäpplet i vänstra handen. Ingen blekhet förrådde denna gång nattvak och dans. Ingen uppstigande rodnad antydde någon ovanlig sinnesrörelse. Kristina behöll sin vanliga färg; blicken var lugn, hufvudet högburet, gång och hållning lediga, behagfulla, majestätiska. Hon var, nu som alltid, situationen vuxen och medveten om att hon sista gången uppträdde som regerande drottning.