Tre trappsteg ledde till tronen. Till höger nedanför dem stod Carl Gustaf, bakom honom de fem höge riksämbetsmännen, på båda sidorna rikets råd, trettiotvå närvarande af fyrtioåtta; vidare till höger präster och bönder, till vänster adel och borgare. Ceremonierna liknade dem vid inträdet den 11 Maj. Shering Rosenhane uppläste afsägelsebrefvet, som var textadt på pergament med det stora kungliga sigillet och innehöll undersåtarnes frikallande från trohetseden, afträdandet af kronan åt hans kungliga höghet Carl Gustaf samt drottningens därvid fogade villkor och underhåll. Efter uppläsandet öfverlämnades brefvet åt tronföljaren, som under djupa reverenser uppsteg till tronen för att öfverlämna det åt drottningen och därpå, lika vördnadsfullt, nedsteg igen.
Nu aftog drottningen själf sin krona, räckte henne åt Per Brahe, öfverlämnade svärdet åt Lars Kagg och äpplet åt Herman Fleming. Därpå framträdde två kammarherrar, som afklädde henne konungamanteln, och sålunda beröfvad alla konungslighetens insignier, nedsteg hon från tronen, stannade på första trappsteget, likasom tvekande att gå vidare, trädde ned på det andra, dröjde också där och blef stående på det tredje och sista. Där höll hon detta berömda afskedstal, som återljuder genom häfderna, tackande Gud, sin barndoms förmyndare, rikets ständer och alla undersåtar, lofvande att än vidare intet annat söka än rikets välfärd, hvilken hon förklarade vara enda orsaken till hennes tronafsägelse. Talet varade en god half timme. »Och var det till att förundra, att, ändock hon så bevekeligen talte, att hon uttryckte tårar ur många människors ögon, dock kunde hon ifrån gråt sig själf hålla, ehuruväl hon esomoftast därtill inklinerade och talte ganska gråteligen och med sorgelig stämma.»
Detta afgörande ögonblick var måhända det enda i drottning Kristinas lif, när själfva förtalet glömde att påbörda henne förställning, när hon af alla erkändes vara hvad hon dock alltid var — sig själf. Samtiden, för hvilken hon var en gåta, och eftervärlden, för hvilken hon blifvit en skuggbild, äro ense därom, att hvad man än må tänka om hennes person, hennes regering och hennes afsägelse, var Kristina på sista trappsteget af tronen drottning och kvinna. Detta sista trappsteg, som förtjent att infattas i guld, framkallade genom stegets och stundens makt det bästa af henne själf, den idealbild, till hvilken hon var född, en stor faders stora dotter, hvilken, så ofta borttappad i själfviska lidelser, stundom lyckades återtaga sin rätta gestalt. De, som sett eller känt henne endast då, skulle icke igenkänna den Kristina historien framställer i blandadt ljus med så mörka skuggor. Nu var hon Vasadottern, nu talade genom hennes läppar två sekler och sju konungar, bland hvilka fadern, farfadern och stamfadern, till Sveriges folk. Hvarför fick hon ej slockna på tronens sista trappsteg?
Hvad där sedan följde vid afsägelsen var viktigt för riket, men betydelselöst för Kristina. Shering Rosenhane besvarade drottningens tal å rådets och ständernas vägnar, uppräknande alla meriter af hennes majestäts berömliga styrelse, bedjande henne förlåta den förtret hon af en eller annan kunnat erfara under sin regeringstid, betygande allas tack och kärlek samt slutande med en välönskan, att »denna ohörliga förändringen» måtte ske under Guds välsignelse. Därpå öfverlämnade drottningen insignierna åt sin efterträdare, anbefallande honom Sveriges store konungars föredöme och ömhet mot hennes moder samt kvarblifne vänner och tjenare. Hvarefter hon, under mycket krus från den nye konungens sida, ledde honom upp till tronen. Carl Gustaf talade då först till drottningen, bedjande henne återtaga sin krona. När hon förblef obeveklig, vände han sig i väl valda, värdiga ordalag till alla närvarande, lofvande att hålla fast vid Guds ord och Sveriges lag samt bedjande om välsignelse öfver sin regering. Åter svarade Rosenhane å allas vägnar med försäkran om trohet och lydnad, hvarefter talmännen kysste den nye konungens hand.
Efter slutade tal och ceremonier var afskedsuppvaktning i drottningens enskilda rum för rådet, hofvet, ridderskapet och adeln. Hennes majestät tog alla i hand, och åter föllo uppriktiga tårar. Adeln hade därtill mycken anledning, ty så högt som under denna regering hade denna statsmakt aldrig stigit förr och skulle ej stiga någonsin mer.
Fyra timmar senare kröntes Carl X Gustaf i Upsala domkyrka. Drottning Kristina fann sig obehöflig vid denna högtidlighet. Hon företog under kröningen en promenad i vagn till stadens omnejder. Blott ett par hofdamer och ett par kavaljerer, spillror af hofstaten, följde henne, förvånade öfver hennes glädtiga lugn.
Ständerna hade infunnit sig i domkyrkan klockan två eftermiddagen, men riksdagsfruarna och hustrurna med sina vuxna döttrar hade suttit där sedan klockan sex på morgonen för att vara säkra om plats. Tiden hade blifvit dem lång; de hade skickat hem efter mat, öl och vin för att ej börja den nya regeringen med en fasta. Klockan tre inträdde konungen i hvita gyllendukskläder och kröningskjortel, åtföljd af rådet. Linköpings biskop mottog honom med ett skriftens språk, Johannes Matthiæ predikade, men då detta skedde i högkoret, kunde ingen i kyrkan höra ett ord, hvarför många smögo sig ut till Adolfs källare att under predikan dricka konungens skål. När biskop Johannes var nederstigen, klef en nyfiken gumma upp i predikstolen för att bättre se konungen, hvaraf en så allmän munterhet uppstod, att ett solsken flög äfven kring Carl Gustafs allvarliga drag. När sedan psalmen uppstämdes: »Gud gifve vårom konung ett lyckosamt regemente», sjöngo flera med full hals »vårom drottning», som de vant sig att sjunga.
Ärkebiskopen förrättade kröningsakten med sedvanlig högtidlighet, hvarefter kröningspenningar af silfver måtteligen utkastades med omskrift kring kronan: »af Gud och Kristina». Där hade först stått att läsa: »af Guds och Kristinas nåde», men jämförelsen hade befunnits för stark, och mynten präglades om.
På kvällen gaf konungen gästabud för rådet, hofvet och alla stånden, hvart stånd för sig, »alle väl trakterade». Rätterna voro både många och kosteliga; hvar och en fick sitt armkläde öfverfullt med konfekt, »så att intet lämnades åt sluntarne». Rhenskt vin och Ölands öl med flera goda varor kommo själfve prästerne att glömma sorgen öfver drottning Kristina. Men — säger berättaren — »när vi uti convivio begynte blifva som lustigast, stod hon öfver oss upp under taket[11] och såg på oss från öfra våningen. Odhelius, i det han drack ut glaset för drottningens skål och vände bottnen upp, var den förste som såg henne; men vi låddes som om vi intet såge henne ... Klockan två gingo vi därifrån lustige och glade.»
Den ensliga mörka skepnad, som stod däruppe i skuggan på galleriet, fick nu bevittna huru hon sörjdes af sitt folk. Drottningen var död, lefve konungen! Öfver alla som sett henne stiga ned från det tredje trappsteget, öfver alla utom henne själf, föll det gripande intrycket af en tillintetgörelse. Kristina nedanför tronen var icke mera Kristina. Där, på denna höjd, för hvilken hon var född och där hon i sin storhets ögonblick reste sig som en tornspira öfver tempelmurar, där var hon drottning. Nedanför Sveriges tron förblef hon ännu alltid den högt begåfvade, den snillrika, men äfven den själfviska, den allt fordrande, hvars anspråk icke mera skyldes af konungamanteln. Öfvergifven af makten, sviken af behagen, förrådd af smickret, ägde hon ej mer någon annan tjusning kvar, än glansen af ett förbleknadt namn, en kall lärdom och skröpligheten af en åldrad, egenkär kvinna.