Emellertid hade dessa upprorsförsök öfverallt väckt turkarnes misstro och förbittring mot judarne. Svallvågen nådde ändtligen Konstantinopel. Ruben Zevis fredliga eröfring förväxlades med hans namnfrändes och brorsons öppna uppresning mot islam. Var det sant, att man sålt en af rikets provinser? Hvem var anstiftaren? Divanens stormän rådplägade; spåren ledde till storvesiren Kuprili. Dennes hufvud stod på spel; för honom återstod intet annat val, än att förråda Hagar Sultan. Hon var Ruben Zevis dotterdotter och medbrottsling; hon skulle blifva försoningsoffret.
Men Hagar Sultan var icke lätt att störta. Förutom sultanen själf och hans moder Tarchan, hade hon på sin sida janitscharernes mäktiga stöd. Skulle hon störtas och dödas, som hennes företrädarinna Kösem, genom ett uppror af spahis och ulemas, eller borde man hellre krydda hennes sorbet med en passande tillsats? Man tvistade härom för slutna dörrar. Råttorna voro många, men katten för stark. Mot janitscharernes vilja var ingen palatsrevolution tänkbar. Reis effendi Schamisade, Kuprilis och Hagars hemlige fiende, föreslog enda utvägen. Man skulle tillställa ett upplopp i Stambul och framtvinga en tronförändring. Skänkerna vid en ny sultans uppstigande på tronen voro för janitscharerne oemotståndliga.
Sedan femtio år hade våldsamma regentombyten blifvit en vana. Vid sultan Ibrahims död ville Kösems parti störta den då sjuårige Muhamed och uppsätta på tronen hans broder Sulejman. Hvarför ej återkomma till denna plan och låta sultan Muhamed försvinna? Hade icke redan en dervisch förutsagt hans fall? Moslims skulle jubla, ty detta hade skett för att deras padischa vågat sälja det heliga landet åt judarne.
Så hemligt allt detta förbereddes, nådde likväl ett rykte därom den alltid vaksamma Hagar Sultan. Hon visste ännu ej allt, hon visste blott, att hon skulle blifva offret för släkten Zevis attentater mot rikets integritet. Det var icke första gången hennes lif och makt stodo på spel. Men det var första gången dessa ränker hotade henne under trycket af en bäfvan, som hon, den oförfärade, aldrig förut erfarit.
Budskapet om hennes morfaders och än mer hennes broders död i Jerusalem hade slagit Hagar med skräck. Benjamin var fallen, han, som ingen kunde döda före stjärnornas stund! Denna stund var då kommen för en af de tre. Men var stunden kommen för en, var den kommen för alla. Allt Hagars fäste vacklade under hennes fot. Hon, den obetvingliga, hon, den utkorade, som med stjärnornas makt skulle stiga från intet till allt, hon var nu prisgifven, som hvarje annan dödlig, åt slumpens nycker, åt fienders försåt, åt hela vanmakten af ett bräckligt människolif. Skyddslös, rotlös, dref hon ännu engång som en irrande spån på det omätliga världshafvet, och denna gång vanmäktigare än någonsin, sedan hon förlorat sig själf genom upptäckten att hon gifvit sig helt åt en annan.
Faran återgaf henne mod och besinning. All hennes stolta kraft uppreste sig mot denna förnedring. Nej, hon ville ej vika, hon ville trotsa sitt öde; med eller utan stjärnor ville hon strida, och skulle hon falla, ville hon falla obruten, trogen sig själf, trogen sin kärlek. Ja, hon älskade detta barn på tronen. Han behöfde henne. Hvad blefve han utan henne? En vällusting eller en blodig tyrann, som alla hans företrädare. Hon allena kunde af honom göra en vis och en hjälte: därför måste hon stanna; därför stred hon för honom, när hon stred för sig själf.
Hon var klok, modig och stark. Förr skulle tusen hufvuden falla, än hon ville vika. Hon förtrodde sig åt ingen, utvalde sina trognaste, fördubblade nattvakterna och lät kasta Schamisade i fängelse, i hopp att därmed afbryta sammansvärjningens spets. Därefter lät hon tillkalla Kuprili. Hon fruktade honom icke mer; deras roller hade ombytts; det var nu hon, hvilken behandlade honom som en slaf.
— Den dag man anfaller mig — sade hon till storvesiren — skall vara din sista. Huru många hufvuden gifver du mig för att rädda ditt eget? Jag vill veta detta; jag har lärt mig er sed.
Äfven Kuprili kände ej för första gången sin tillvaro hänga på en fin tråd. Han slingrade sig som en orm, men han hade funnit en ormtjuserska.
— Se där! fortfor Hagar, öppnande dörren och pekande på janitschar-agan, som i korridoren afbidade hennes order. — Du känner Mustafa. Din skugga faller icke på stenarna vid Lycksalighetsporten, förrän du yppat allt.