Kuprili kände Mustafa och fann rådligt att vara uppriktig. Men han hade ej varit grånad i statskonst, om han ej funnit en utväg. Han tillstod, under tårar af den lojalaste afsky, att sammansvärjningen gällde ingenting mindre än padischans krona och lif. Hagar studsade. Därpå hade hon icke tänkt.
— De uslingarne! utropade hon. Frukta de icke Gud och profeten, skola de frukta mig. Jag vill hitkalla mufti.
Kuprili höjde på axlarna.
— Mufti Ebu Said har läst i koranen, att en kalif, som sluter förbund med de otrogne, icke mer kan vara de trognes beherskare.
Detta var allvarsamt. En sultan kunde möjligen trotsa janitscharerne, men icke mufti, hvilken med sin legion af imamer och ulemas gällde för alla rättrogne muselmän som profetens uttolkare. Det var mufti Abdurrahman, som år 1648 genom en fetwa förklarat sultan Ibrahim oduglig att regera.
— Och hvem — fortfor Hagar — vågar beskylla vår rättmätige herre för att sluta förbund med de otrogne?
— Visaste bland dödliga — genmälde Kuprili under en djup bugning med korslagda armar — du vet, att tilldragelserna i Jerusalem ...
— Jag vet.
— att tilldragelserna i Jerusalem gifvit upphof åt ett skändligt rykte. De illasinnade, hvilkas tungor profeten låte förtorka vid gommen, djärfvas utsprida, att vår helgade kalif blifvit af dig omvänd till Mose lag och har i sinnet att öfverlåta regementet åt Abrahams säd såväl här som i det heliga landet.
— Och en så enfaldig saga tros?