Gossen rodnade upp till örsnibbarna.
— Hvem? frågade han.
— De, som dagligen ljuga för dig. Min herre och min kalif, du skall segra öfver alla dina fiender, men ingen seger vinnes utan ett offer. Säg mig någon, som du har mycket kär!
— Dig, svarade gossen utan betänkande.
— Så måste du vara beredd att uppoffra mig. Om jag skulle tagas ifrån dig, så minns, att jag alltid sagt till dig: kalif Muhamed, blif stor, blif ädel, blif vis, blif mild! Blif större än dina ärorikaste företrädare! Blif icke allenast lika tapper och mäktig som de; regera så, att de som förbannat dem må välsigna dig!
— Hvem vill taga dig från mig? Säg mig en! Jag har huggit hufvudet af en hyena, utropade gossen med en blixt af sin stamfader Osmans eld i de mörka ögonen.
— Jag vet icke. Kanske sorgen, kanske döden. Dem kan min kalif icke halshugga. Men om så sker, lofvar min herre och gemål, att jag får blifva hans trognaste houri i paradiset?
Gossen kysste henne så som han aldrig kysst henne förr. Ännu var det ett barns kyss, men en makas lycksalighet och en moders förtviflan genomilade Hagar Sultans ådror som floder af eld. I detta ögonblick hade hon velat dö.
— Elaka häxa, bannade gossen, hvarför låter du mig icke hugga hufvudet af dem som vilja taga dig från mig?
— Därför att jag är lycklig ... därför att jag älskar dig ... därför att du har mig kär ... därför att kärleken är den största, den starkaste makt i himmelen och på jorden. Nu vet jag det ... Godnatt!