— Vill du icke tillreda min kudde och läsa min ezan? frågade gossen.
Det var trotjenarinnan Sindar, som vanligen hedrades med detta förtroende. Nu, den sista kvällen, öfvertog Hagar hennes befattning och ledsagade sin gemål till hvilan. Han somnade trött i hennes armar, den lätta, lyckliga, aldrig svikande sömnen vid tolf år.
När han somnat, tryckte Hagar den sista brännande kyssen på hans panna och sade till negrinnan:
— Sindar, vi mötas engång i Guds paradis. Då skall jag fråga dig huru du vårdat min själs hjärta.
— Mitt lif för hans! svarade negrinnan gråtande, kastade sig till hennes fötter och kysste fållen af sin herskarinnas gröna sidentunique.
Hagar gick med en känsla som hade hon lämnat kvar det bästa af sig själf. Sultan Muhamed hade två vise lärare, Schami Hussein och Chodscha Rihan. Storvesiren Kuprili skulle behållas vid statsrodret; men hvar finna den, som efter Hagar skulle förvandla en född despot till en välsignelse för sitt folk? En sådan fanns icke i osmanernes rike.
Allt var förberedt. En timme efter afskedet lämnade Hagar Sultan, åtföljd af Sabina och sin lifvakt, obemärkt seraljen och red i nattens mörker till den väntande galeren Monastir, som rodde samma natt ut på Bosporen och tillsatte alla segel vid morgongryningen.
Samma morgon öfverraskades det vaknande Stambul och icke minst sultanen själf af en med hans egen hand undertecknad hat-i-sherif eller kungörelse till folket, hvari padischa, under betygande af sitt höga missnöje öfver oordningarna i Syrien, tillkännagaf, att han förskjutit sin gemål Hagar Sultan och tillåtit henne att välja en bostad utom hans rike.
Ett hjärta var krossadt, men en tron räddad. Ädelsinnad, men svag, blef Muhamed IV icke den starke och vise herskare, hvartill hans första gemål velat uppfostra honom. Under hans kraftfulle storvesirer Kuprili och Achmed reste sig än en gång osmanernes välde segrande mot Europa, tog Kandia och belägrade Wien, men led där ett nederlag, efter hvilket det sedan sönderfallit, stycke efter stycke, i två århundraden. Muhamed IV:s trettionioåriga regering blef dess vändpunkt. Han störtades från tronen 1687 och efterträddes af sin broder Sulejman, hvilken fyrtio år suttit instängd i Stambuls seralj.