[13] Läsaren skall lätt kunna afskala berättelsens broderi på historiens nakna verklighet, om han därtill har lust. Schabbathai Zevis historiska personlighet är själf en roman. Hela hans lif var ett omskifte af blind folkdyrkan, dittills ohörda triumfer, därefter nederlag, flykt, bannlysning och slutligen klenmodigt affall. Bragt i trångmål, sade han sig vilja förena alla trosbekännelser. Men när sultan Muhamed IV sade till honom: »Välan, jag skall afskjuta mot dig tre förgiftade pilar!», föll profeten till föga, antog turbanen och blef muhamedan. Som sådan sades han hafva omvändt trehundra judar till islam. Dyningarna efter hans fall förspordes länge och vida omkring. Många trodde ännu, att profeten blifvit upptagen till himmelen och att en ond ande antagit hans gestalt.
26. Makalös.
Mais que la gloire immortalise.
Drottning Kristina var borta. Hvar? Ingen visste det. Man sade, att hennes resa liknat en flykt, att hon med ett glädjerop sprungit öfver gränsebäcken till danskt område. Hvarför? Var Sverige för henne den snäfva klädning, som en ungmö gärna uppknäpper i ryggen för att få andas fritt? Men detta var icke möjligt. Hon skulle ju komma tillbaka, hon hade hyrt ett hus i Stockholm.
Hela riket undrade. Man skulle ha undrat mer, om ej alla blickar varit riktade på den nye konungen. Och alla ögon voro i Kristinas tid vakna. Så många faror, segrar, triumfer uppskaka ett folk. Man stod ännu gentemot Europa; man hade ej fått tid att inmyra sig i egna småting. Stormaktstanken var invuxen i hvarje svensk, och finnarne följde långsamt efter. Hvar man betydde något i världen, hvar kvinna tillhörde en drottnings kön. Så hög, så glänsande hade en kvinna suttit på Sveriges tron, att man ogärna ville räkna hennes knappnålar. En sådan drottning måste man förlåta mycket för hennes storhets skull. Kanske var det lyckligt för riket, att hon steg ned från sin höjd, men hvarför nedsteg hon? Hvad ville hon? Hvad sökte hon? Hvad företog hon sig nu i främmande land? Några sade, att påfven spökat redan i Stockholms slott, och nu skulle han taga henne med kropp och själ. Gustaf Adolfs dotter? Omöjligt! Hon skulle återvända, förmäla sig med kung Carl och blifva hans drottning. Detta var öfverenskommet; hela afsägelsen var ett sätt att göra honom till konung. Hon kunde ju ej förmäla sig under sin rang.
Så vände sig beständigt alla blickar och tankar från drottningen till konungen och från honom åter tillbaka till drottningen. Aldrig har Sveriges rike varit så monarkiskt, som när allt tycktes hänga på en kvinnas nyck. Man trodde ej sina ögon, när man såg en stor, bred strimma af ljus så plötsligt, så oförklarligt slockna i mörker.
Drottning Kristina flydde med sådan hast, som hade hon velat undkomma sig själf. Fruktade hon, att man ville lägga hinder i vägen för bortresan? Möjligt. Rådet ansåg ju, att hon hellre borde förslösa sitt underhåll hemma än borta. Sannolikare är, att hon fruktade eget vankelmod. Hon hade låtit öfvertala sig engång förut, och mot afsägelsen, mot bortresan, mot trosförändringen talade inom henne svurna pligter.
Det beställsamma ryktet! Man sade, att hon rest i karlkläder inkognito genom Danmark. Man tillade, att konung Fredrik III förgäfves ridit ut för att se henne, att drottning Sofia Amalia, än nyfiknare, förklädt sig till värdshuspiga och uppassat Kristina vid en måltid. Man berättade, att den höga flyktingen låtit afklippa sitt långa hår för att bättre dölja återstoden under en karlperuk och att hon sagt till den tvekande kammartjenaren: »Klipp, Johan, klipp! Skulle jag skona mitt hår, när jag bortskänkt en krona?»
Hennes första rast var i Hamburg, Juli 1654, hos bankiren Antonio Texeira, den rikaste jude i världen näst Ruben Zevi. Där återtog hon med kvinnodräkten äfven rang och namn. Småningom samlades kring henne ett nytt hof, där Tysklands många småfurstar kommo att uppvakta henne. Och åter, men nu på främmande mark, begynte en lång rad af ärebetygelser och lustbarheter. Kristina var åter en drottning, men nu mera fri. Friheten var hennes personliga vinst; alla öfriga skulle, bundna i sträng hofetikett, erkänna henne såsom allenastyrande.
Huru de bugade djupt för denna rang utan makt! Ännu märktes ingen förändring. Europas lärde, som hittills prisat dygderna på tronen, prisade nu tronafsägelsen som en hjältebragd utan like. Det var så Kristina ville uppfattas. Men snillets drottning fordrade ännu sin tribut som regerande drottning.