Den rike hamburgaren hade mottagit henne kungligt, och hon ville visa honom sin erkänsla.
— Texeira — sade hon till honom — lyckan har begåfvat eder med alla förmåner som de dödlige eftersträfva. Jag är för fattig att lägga något därtill; men om ni ännu har en önskan ouppfylld, så säg mig den, och allt som står i min makt skall göras för att gå denna önskan till möte.
— Jag hade en önskan — svarade juden i hofstil — men denna är redan uppfylld öfver all min förväntan och värdighet. Jag önskade att engång få vid eders majestäts fötter betyga den största drottning min vördnad, och mig har vederfarits den oförlikneliga äran att få mottaga henne i mitt ringa hus.
— Det fägnar mig, återtog drottningen, om ni betraktar mitt besök som ett aktningsbevis mot eder och edra trosförvanter. Ni känner min fördomsfrihet. Judarne äro världens äldsta adel; hvar och en af eder är af furstlig börd; ni framför andra. Hvad kan jag göra för eder? Vore ni kristen, funnes väl utväg. Men hvad säger ni, om jag skulle hos konungen af Spanien utverka åt eder en ny titel? — Och hon slog småleende juden lätt på axeln med solfjädern. — Protektor öfver Jerusalem?
Texeira teg ett ögonblick, förlägen och öfverraskad.
— Ursäkta, eders majestät; denna titel är icke alldeles ny. Kejsaren har för tjugu år sedan erbjudit samma värdighet åt Ruben Zevi i Regensburg, och han har afslagit den.
— Hvad? Ruben Zevi? Men detta hindrar ju inte mig att bereda samma utmärkelse åt en värdigare.
— Värdigas än en gång förlåta eders majestäts ringaste tjenare! Ingen har kunnat vara värdigare en sådan ära, än Ruben Zevi, som gifvit sitt lif och hela sin oerhörda förmögenhet för att återvinna Jerusalem. Det var ett dåraktigt företag; jag förutsåg dess utgång och afrådde min vän Zevi. Men eders majestäts vishet inser, att jag efter sådana tilldragelser, som uppskakat hela vår stam, icke kan mottaga titeln af protektor öfver Jerusalem.
Kristina hade upplefvat för mycket under dessa månader för att hinna egna någon uppmärksamhet åt så aflägsna händelser. Nu erfor hon genom Texeira den nye Messias’ uppträdande och hans farbroders fall. Hela det konstiga system af världsherravälde, som Ruben Zevi uppbyggt på guldets allmakt, hade brustit med honom i spillror. Hans omätliga rikedomar hade inom mindre än ett år runnit bort som en uttappad sjö i gapet af denna allt uppslukande orientaliska kris, och judar och kristne hade som gamar slagit ned på återstoden af bytet. Texeira förteg, att han själf just nu var i rastlös verksamhet natt och dag för att ärfva sin vän Zevi i två eller tre världsdelar.
— Nej — anmärkte Kristina tankfull — vi skola inte mera tänka på en protektor. Europa har tills vidare nog af en sådan i England. Skada på Ruben Zevi. Det var dock en stor tanke att vilja återupprätta sitt folk i dess stad Jerusalem. Jag hade velat låna honom min krigshär; det hade varit något för Wittenberg eller för Königsmark. Och jag skulle ha gjort Emporagrius till påfve där för att bli honom kvitt ... Jag vill minnas, att Zevi hade en dotterdotter, som blef odalisk hos sultanen.