— Hon blef hans första gemål. Mina trosförvanter prisa henne som en kraftfull och vis regentinna. Hon styrde Turkiet enväldigt i sex år, men lärer nu blifvit störtad.
— Och förmodligen strypt?
— Sannolikt. Hennes öde är obekant.
— Det var lätt att förutse. Men min bäste Texeira, hvad kan jag göra för en man, som nu blifvit den förste i Israel? Medborgarerätt i det fläskätande och öldrickande Sverige kan jag inte förskaffa eder. Det rinner mig något i hågen. Ni blir kristen, min vän; tro som tro, kappa som kappa, katolik till exempel; det är den bekvämaste utvägen att få sina synder förlåtna. Lyd ett godt råd! Jag smickrar mig att stå väl hos hans allrakristligaste majestät konungen af Spanien och är nästan förvissad om att kunna göra eder till guvernör öfver Peru.
— Jag tackar eders majestät underdånigst. För närvarande är den största nåd, som kan vederfaras Hamburg och mig, att eders majestät täckes med sin höga närvaro hedra stadens ringa afskedsfest i morgon vid Wandsbeck med anledning af eders majestäts afresa.
Kristina skrattade.
— Tillstå, min käre bankir, att ni är lika hjälplöst förlorad, som ni är omättlig. Inte ens Perus grufvor kunna rädda er själ. Godt. Jag skall komma till festen. Och vill ni fortfarande vara min hofbankir, så uppodla eder talang att amusera det snåla rådet i Stockholm med mina underhållspenningar. Jag försäkrar er, att ni där skall finna värdige trosförvanter.
Afskedsfesten vid Wandsbeck utanför Hamburg den 16 Juli 1654 var den mest lysande, som den gamla hansestaden firat i mannaminne, och den första försmak drottning Kristina fick af europeisk herrlighet utom sitt snöland. Allt fursteligt, adligt, högborgerligt, lärdt, ansedt och lysande, som norra Tyskland då hade att framvisa, var där församladt till en praktfull bankett. Smickrande tal, symboler och äreportar omväxlade med dans, fyrverkeri och andra lustbarheter till klockan ett på natten. Drottningen var förtjusande, kvick, älskvärd, nedlåtande glad. Själfva majestätet syntes förgätet i denna talrika, festklädda människoskara, under dessa fria, lummiga löfgångar, i detta för ett nordiskt öga så ovana sommarmörker, som de brokiga lamporna ej lyckades fullt fördrifva från parkens skuggor. Men kungablicken fanns likväl alltid kvar i de stora, uttrycksfulla blå ögonen, alltid vaken, alltid sig själf midtunder läpparnas löjen och tungans skämt. Öfverallt hvar hon visade sig, gaf man henne vördnadsfullt plats. Nu tycktes hon icke göra anspråk därpå; hon hade föresatt sig att vinna sitt nya rike, världen, vid denna sin första debut på utländsk botten. Om henne fanns endast ett omdöme, och det sjöng hennes lof. Snillet kände man, det hade tillräckligt blifvit beprisadt förut; men personligheten var obekant intill nu för de flesta. Och om henne hade man sagt ... ja, hvad allt ondt och lastbart hade man ej ljugit om denna tjusande drottning, som tycktes i sin person förena de högsta kungliga dygder med den älskvärdaste borgerliga umgängeston! Kristina fann och förtjente månge beundrare i Wandsbeck. Vågade förtalet höja en hviskning, smög det förläget i skuggan och hukade sig ned bakom de täta löfven. Westfaliska fredens underhandlare voro tillstädes och prisade hennes fredskärlek; staden Bremen, hvilken hon nyss försvarat mot svenska rådet, tog sig talan å hela Tysklands vägnar och förklarade genom sina rådsherrar Kristina för den ädlaste telning af germanisk rot. Glömda voro krigets blod och utpressningar, alla halfläkta sår, all sköflad människolycka. Hon var fredsstiftarinnan, som återgifvit hoppet åt dignande folk; hon var tidehvarfvets fria tanke och lysande medelpunkt; hon var den enda dödliga som nedstigit från en tron och dock förblef majestätet. Wandsbeck blef senare öfverglänst af större triumfer, men blef dock den första gästrollen och den första applåden under en lång kunglig förevisning på Europas skådebanor.
Bland de inbjudne gästerne var landtgrefven Fredrik af Hessen-Eschwege med sin gemål Eleonora Katarina, drottning Kristinas kusin och jämnåriga fostersyster, pfalziska husets sorgebarn. Denna furstinnas första ungdoms felsteg var nu förgätet och öfverskyldt genom förbindelsen med en likaså ostadig furstlig gemål, men äktenskapet var långtifrån lyckligt. Kristina hade gjort allt för att utplåna sin kusins vanrykte och gjorde det äfven nu. Hon gick den förlägna furstinnan till möte, tog henne förtroligt under armen och ledsagade henne till en berså, nog öppen för att låta dem ses, men nog afstängd för att tillåta ett ostördt samtal.
— Min vackra Nore har blifvit en vingklippt dufva, sedan vi sprungo tillsammans i Stegeborgs backar, började drottningen, såsom när man vill uppresa en till hälften afbruten ros. — Hvad säger din spegel? Tillåt honom ej inbilla dig, att du åldrats. Jag ber dig, haf inte för brådt; minns, att din ungdom äfven är min!