Furstinnan teg med nedslagna ögon och återhållna tårar.
— Är du ej lycklig, Nore?
Samma tystnad. Utom det fladdrande lynnet hos båda, voro dessa två hvarandra så olika, som det var möjligt för två fostersystrar.
— Är han dig otrogen, säg? Jag känner hustrur, som prisa sin man för att han inte slår dem.
Eleonora Katarina kände behofvet att försvara sig själf genom att försvara sitt val.
— Min gemål är ridderlig, hviskade hon med ett försök att småle.
Kristina undertryckte ett elakt skämt; hon ville ej såra, hon ville upprätta.
— Det gläder mig, fortfor hon. Man kan förlåta allt, utom låghet. Jag föredrager en lättsinnig ädling framför en dygdig skrymtare. Det är lyckligast att vara fri; men bär man en black om foten, skall man ställa så, att man har armarna fria. Minns du gamle Wolfenbüttel, stallmästaren, som lärde oss rida på Rönö, den tiden vi ännu buro pudrad hårpung, puffärmar och långa pärlband? ... »Styfva tyglar, lilla nåden, om han går durch; men klappa honom däremellan beskedligt på halsen!» ... Har du glömt ridkonsten, Nore?
— Jag har glömt allt, utom din godhet, Kristine. Det var en tid, när jag nästan tyckte mig vara din jämlike. Och nu har du icke din like i hela den vida världen! Du är mer än stor ... du är makalös ...
— Ja, utan gemål, utan min man Abraham, som Sara kallade herre! Däri är jag lyckligare än du. Men trösta dig, Nore; jag får ej, som du, en son eller dotter, hvilken engång skall blifva större än jag. Var nöjd med din lott att förädla ett litet tyskt furstehus med svenskt Vasablod. Det är bättre att lämna något stort efter sig, än att själf vara stor ... Makalös! Hvar fick du det ordet? Makalös i mitt jungfrustånd ... makalös i min frihet ... ja, hvarför icke makalös i hela världen? Det finns ju ej två skapade ting, som äro hvarandra fullkomligt lika. Min vackra ros med de slokande bladen, om det gör dig en förnöjelse, så minns, att du funnit mitt rätta ord! Det skall blifva mitt valspråk ... Makalös, makelos ... man kan ju göra grekiska af’et. Jag skall låta prägla det på en medalj; det skall blifva min fenix ...