Och hon tog vid bästa lynne sin fränkas arm för att återvända till festens vimmel. Furstinnan Eleonora Katarina kände sig på samma gång upprättad och nedslagen. Makalös? Ja, så deltagande och så öfverlägsen; så upprättande andra och dock — själf så ensam allt!
Följande morgon var Hamburg åter i rörelse för att säga sin höga gäst ett rätt praktfullt sista farväl. Men i Texeiras hus förnams endast rasslet af flitiga pennor, som vid alla kontorets pulpeter utfärdade order att inhösta millioner från Ruben Zevis ruiner. Drottningen hade försvunnit vid första daggryningen, själf i karldräkt och åtföljd endast af manlige ledsagare.
Längre kunna vi icke följa denna lysande stjärna på hennes bågformiga fall — icke till Brüssel, där hon inför pater Guèmes afsvor sina fäders tro — icke till Innsbruck, där hon inför renegaten Lukas Holstenius offentligt besvor sin tro på skärselden, helgonen, påfvens ställföreträdande makt och den allena saliggörande katolska kyrkan, hvilken förklarat hennes fader för Antikrist — icke till intåget i Rom, där hon blef Kristina Alexandra — icke till intåget i Paris, där hon förvånade allt och själf förvånades öfver intet — icke till hennes berömda vetenskapsakademi i Rom — icke till hennes olyckliga besök som gengångerska i Sverige eller hennes åtrå till dess och Polens kronor — icke till hennes tvister med påfven, hennes svikna illusioner och ryktets trolöshet — icke till den ensliga ålderdomen och bortvissnandet af all jordisk herrlighet — icke ens till de sista årens uppriktiga själfbiografi, som hon tillegnade Gud, emedan på hela jorden ej fanns en dödlig, åt hvilken hon ville förtro sig helt eller som hon ansåg värdig att vara hennes jämlike, långt mindre hennes öfverman. Hon var nu, 1654, så helgjutet färdig, som en karakter kan vara i tjuguåttonde året af ett människolif, hvilket alltigenom kommer till möte med nya öfverraskningar, nya lärdomar. Grunden var lagd, öfverbyggnaden återstod. Hon var »den oförlikneliga» — »den tionde sånggudinnan» — »den svenska Minerva» — »gudarnes hjältedotter» — »nordens Sibylla» — »konungarnes drottning» — »den himmelska hjältinnan, den andra solen» — »Christina coelestis heroina, alter sol». Hon var Fenix, som uppflög från bålet, och däröfver stod att läsa i grekisk inskrift μάκελος, makalös.
Grekiska ordet μάκελος betyder en inhägnad, och romarne gjorde däraf maceria, en trädgårdsmur, macellum, ett hökaretorg. Hvilken betydelse än den lärda drottningen månde ha tillerkänt dessa närgångna härledningar, som ej kunde vara henne obekanta, visst är, att inhägnaden minst motsvarade hennes obundna frihet. Men inhägnaden kunde få en vackrare betydelse, om den tolkades som beskydd, och där fann Kristina sin lösning af sfinxens gåta. Beskyddarinna af allt stort och upphöjdt i handling och tänkesätt, beskyddarinna af konster och vetenskaper, beskyddarinna af den fria tanken och samtidens högsta kultur; detta var hennes makelos, hennes mål och ära. Erkännes Thorilds sats som berättigad: ett styckes förtjenst är dess mening, ett lifs högsta mål är dess sanning; då skall historien, som mäter bristerna, hellre behandla dem som teckningens skuggor och låta det stå i ljus, som består för eftervärlden. Då skall Sverige minnas, att Gustaf Adolfs dotter satt kungligt hög på dess tron, själf krönt med en ny lager, i dess äras mest lysande tid. Då skall Finland icke förgäta, att det af henne, medan hon ännu var ett barn, men ett därtill värdigt barn, mottog sin första medborgarerätt i vetenskapernas världsrepublik. »Mig hänger hon vid hjärtat», sade om henne den alltid stortänkte Geijer. Och bättre än någon har denne häfdatecknare angifvit hennes ställning, när han säger: »Själf sväfvande mellan ytterligheter, var Kristina en bild af den farliga storhet, hvartill Sverige uppstigit.»
Höga, bländande hamn af mänsklig storhet och mänsklig svaghet, så hejdlöst beundrad, så skonslöst förtalad, du, på hvars graf två sekler snöat, utan att förmå utplåna dina spår eller återgifva fullt klart och fullt rättvist din bild — vredgas ej, om en skattsökare i häfdens och hjärtats lönkamrar frågat ditt tidehvarfs stjärnor om tydningen af din gåta och där funnit en begåfning och en brist, som förklara allt! Stellæ inclinant ... Kalla stjärnornas inflytande medfödda anlag, och vi stå på det nittonde seklets böljande grund.
Den Kristina, som världen beundrat och smädat, har tecknats så lekande lätt och så träffande likt af Voltaire, att ingen fotograf kunnat lyckligare fördela ljus och skugga:
à son pourpoint, à son collet;
au chapeau, chargé d’une plume;
au ruban ponceau qui pendoit