qui connut tout, et ne crut rien,

que le Saint Père canonise,

que damne le luthérien,

mais que la gloire immortalise.

Det är:

På hennes korta och lätta kjol; på hennes lifrock och halskrage; på den plymprydda hatten; på hennes röda band, som hängde framåt och bakåt; på hennes behagfulla, högburna uppsyn af amazon och äfventyrerska; på denna näsa af en romersk konsul; på denna en halfgudinnas stolthet; på denna känslofulla och högdragna blick igenkände jag genast Kristina, de fria konsternas stöd, Kristina, som afstod för intet sitt rike och sin kyrka; henne, som kände allt och trodde intet; henne, som den helige fadern förklarar för helgon, som lutheranen fördömer, men som ryktet bär till odödlig ära.

27. Ett nytt lif.

Jag var död, och se, jag lefver!

Dagarna före michaeli 1655 uppträdde i Karis socken i Nyland fältpredikanten Petrus Luth. Han var en man om vidpass fyrtio år, lång, mager, blek, mycket lärd, men än mera brinnande i sin tro. Hans lärdom och stora gåfvor skulle tidigt ha fört honom till den finska kyrkans äreställen, om han ej föredragit att predika sin mästares bud för desse af hatet, hämnden och plundringen förvildade krigare, som bäst behöfde honom. Han, som tio år förut så modigt trotsat slagfältens faror för att förbinda de sårade och trösta de döende, hade nu blifvit en afsvuren fiende till ryttaren på den röda hästen. Hvar han kom, predikade han fredens och kärlekens evangelium så som hans tid ville höra det. Han var ej en af de gråtmilde, han hade styfnat i kampen om lif och död, men han bar en sötvattenskälla under ett kummel af klippblock. Hvarför skulle han lipa? Där var ingen brist på nöd och tårar honom förutan. Hårdhändt och oförfärad, såsom det släkte, till hvilket han talade, kastade han ned i stoftet allt som icke stod fast rotadt på eviga klippor.

Denne väldige predikant var på genomresa till Ekenäs för att afgå med finska trupper till Reval, men dröjde några dagar i Karis, medan rotarna samlade sig. Vid denna tid var det korta fredslugnet åter förbi; Carl X Gustaf hade ryckt i fält mot Polen; ryssen väntades, allt var åter vapenslammer och krigslarm. Mäster Petrus predikade michaelidagen i Karis kyrka om »den störste i himmelriket», men hade samtidigt att framställa Michaels strid med draken. Draken var kriget, draken var ryttaren på den röda hästen. »Ve dig, plundrare, som ännu ej blifvit plundrad! Ve dig, röfvare, som ännu ej blifvit röfvad! När du slutat att plundra, skall du själf blifva plundrad; när du upphört att röfva, skall man röfva dig. Si, hjältarne klaga därute, fredens sändebud gråta bitterligen. Stigarna stå öde, ingen fred är på vägarna. Landet sörjer och försmäktar. Libanon blyges och vissnar, Saron är likt en ljunghed, Basan och Karmel fälla löfven. Nu vill jag uppstå, säger Herren; nu vill jag uppresa mig, ja, nu vill jag uppresa mig. I gingen hafvande med hö; I skolen föda halm. Eder andedräkt skall blifva en eld, som förtär eder. Folken skola förbrännas som kalk; såsom afhuggna törnen skola de förbrinna i eld. Ho bland oss kan bo vid en evig brand? Herren skall döma hedningarne; han skall skipa rätt åt talrika folk, och de skola smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknifvar. Allt krig skall med storm och blodig klädnad i eld förbrändt varda.»