Icke nöjd med dessa Esaias’ ljungeldar, kallade predikanten den talrikt församlade menigheten ännu till en bibelförklaring på eftermiddagen vid Nyby gård, som var den största i kustbygden. Folkskarorna strömmade dit och lägrade sig under bar himmel på den öppna sluttningen af en skogshöjd vid gården. Det var enkelt, som i de första kristnas tid. Ett klippblock på kullen var på samma gång predikstol och altare; där låg Gustaf II Adolfs stora bibel uppslagen. Den tidigt sjunkande höstsolen färgade med sitt röda sken de vissnande löfven, den groftimrade stugan och den ljudlöst lyssnande, spridda åhörarekretsen.
Aftonvinden fattade orden och bar dem ned utför sluttningen. Talaren grep Zofars ord i Jobs bok för att tukta tidens öfvermod. »Vet du ej, att det varit så från evig tid, från det människan sattes på jorden, att de ondas fröjd är ovaraktig och att den gudlöses glädje räcker endast för stunden? Om än hans höjd stege upp till himmelen och hans hufvud räckte upp till molnen, blifver han dock förstörd för evig tid. De, som sett honom, fråga: hvart gick han? Såsom en dröm förflyger han, man finner honom icke mer, och han jagas bort såsom nattens syn. Det öga, som sett honom, ser honom icke mer, och hans rum skådar honom ej mer. Om än hans ben fyllas med ungdomskraft, bäddas de dock med honom i mullen!»
Därefter öfvergick han med apostlarnes ord till kärleken såsom det första och yppersta budet — detta bud, som själfviskheten förnekar och som kriget uppenbart hånar. Vet du icke, att »Gud är kärleken, och den som blifver i kärleken, han blifver i Gud och Gud i honom?» Förstår du icke, att »om jag visste alla hemligheter och all kunskap och hade all tro, så att jag försatte berg, och hade icke kärleken, så vore jag intet?» Om någon menar sig vara profet eller andeligen begåfvad, han besinne Herrens bud. Ty »profetiorna skola försvinna och tungomålen upphöra, och kunskapen skall försvinna, men kärleken vänder aldrig åter.» I himmelen och på jorden är han det största, det enda, det eviga, som aldrig förgås.
Predikanten slutade med att framställa det ödmjuka, älskande barnet såsom den störste i himmelriket. Hans ord nedslogo i den själfviska, hårdhjärtade tiden såsom hagelskurar öfver tistelbevuxna fält, men på samma gång som vårregn öfver smältande is. I dessa ord låg något af den allt upprättande, allt förenande kraft, som i tider af hårda pröfningar förklarar hvarför icke ett folk går under.
Skuggorna blefvo längre, kvällsolen sjönk, skymningen inbröt, folkskarorna runno bort som rännilar utför sluttningen. Nyby var en ofta anlitad rastplats för vägfarande, och en vagn, eskorterad af några ryttare, hade anländt under bibelförklaringen. När denna var slutad, framträdde till predikanten en yngre kvinna, hvars sidenfodrade reskappa, som enligt nordtyska bruket drogs upp öfver hufvudet i en »huike», lät förmoda en medlem af ortens adel.
— Mäster Petrus Luth — sade kvinnan till honom — jag tackar eder för ord af ande och lif. Ni har engång frågat mig, om jag var ett Guds barn. Jag har aldrig varit det sedan min första barndom. Men nu kommer jag till eder som en förlorad spillra på världens haf och frågar eder, om ni vill visa mig vägen till den kärlek, som är förmer än all kunskap och som aldrig förgås.
Mäster Petrus var ej ovan vid sådana frågor.
— Är du — sade han med en själasörjares förtroliga tilltal — är du den samaritiska kvinnan, som kommer att ösa vatten ur Jakobs brunn, så minns, att ej jag är din frälsare. Gå till honom, och du skall finna evigt lif.
— Det är så långt till Gud, suckade kvinnan, och jag är så trött. Gif mig en droppe lefvande vatten!
— Ingen kan gifva hvad han gifver; men hvad jag har, vill jag gifva dig. Sätt dig här och förtro dig till mig!