De satte sig på stenar under en gulnande björk. Mörkret började inbryta och stjärnorna tindra på himmelen. Mäster Petrus kunde ej urskilja den okändas drag, men kände i hennes närhet ett underligt tryck af någonting öfverlägset. Hon var icke som andra. De ödmjuka orden hade en främmande klang och motsades af en bestämdhet i tonen, som röjde mera vana att befalla än bedja. Han väntade frågor, men hon teg länge. Det kostade henne en synbar ansträngning att blotta sitt innersta.
— Nåväl — sade han slutligen, bemannande sig med sin starka tro — du säger mig, att du är en sökande ande. Hvad är du mer? Hvem söker du?
— Hvad jag är? Hvem jag söker? upprepade kvinnan eftersinnande. Jag är en som förnekat allt, utom mig själf. Jag är en som sökt ett fäste, så långt jag minnes tillbaka, och aldrig funnit det. Denna björken har rot, och denna stenen har grund att hvila på, men jag är rotlös som hafvets skum, jag har intet fäste i himmelen eller på jorden. I långa år har jag sökt min själs grund inom mig och funnit böljande vågor; sökt fäste i världen och stått på samma gungande planka; sökt rot i alla den mänskliga vishetens verk och blifvit lika bedragen. Tusen frågor och aldrig ett svar. I dag hörde jag Johannes och Paulus tala genom eder till mig, och det liknade ett svar, men jag är ej säker därpå. Jag har ju känt dessa orden länge. För mig ha de varit döda ljud, men i dag ha de fått lif och slå mig till jorden. Kan ni upprätta mig?
— Gud kan upprätta dig, han som är kärleken. Tror du på Gud?
— Jag har trott på en stjärna, och hon har besvikit mig. Jag har trott på mig själf och höll icke profvet. Slutligen har jag lärt mig att tro på kärleken, men det är icke eder kärlek, mästare; det är ett skönt barn ... icke Marias barn, utan mitt barn ... och för detta barn har jag offrat allt, men icke fått frid.
— Nej, detta är icke en kristens kärlek. Den, som älskar fader eller moder eller syster eller broder eller barn mer än mig, säger Herren, han är mig icke värd. Älskar du Jesus Kristus, din frälsare?
Hon teg.
Nu hade han henne fången. Han grep en örninna i stolta vingar. Hon reste sig till flygt, hon kämpade för lifvet, men hon kom icke undan. Han slog henne med bevisen att utan Guds kärlek är människors kärlek blott en naturdrift. Men Guds kärlek, som omfattar allt, betvingar på samma gång allt, så att i honom måste vi ock älska människorna. Denna kärlek allena gifver lifvet ett innehåll och ett mål. Denna kärlek allena är den som aldrig förgås.
Hon indrack hans ord såsom en, hvilken försmäktar af törst. Men hon gaf icke vika.
— Är det ej nog — sade hon — att jag offrat allt för min kärlek?