— Tog hon? Jag har hört sägas, att han flög bort öfver hafvet och blef insatt i fröken Kerstins gyllene bur. Där hade han allt godt och fick lära många dägeliga konster, så att Tätti ansågs vara allt annat än dum dåmera. Men han var född fri, trifdes ej länge i buren, bet sönder gallret och flög långt ut i världen. Där såg han många länder och människor; de flesta voro goda mot honom, men Tätti var dum, han var ostadig och högmodig; han trodde sig vara skapad till en paradisfågel och ville flyga ända till himmelen. Så kom han långt härifrån till ett slott af pärlor och guld och sjöng för en gosse, hvilken regerade halfva världen ... Huru gammal är Tommus gosse?
— Bennu är tolf år.
— Tolf år! Så var ock Tättis gosse. Se här, du! Tag denna silfvernål till ett minne af den förste Bennu i Kaskas torp! Han bar den i alla strider ända till döden.
Torpets förvånade nye ättling gapade på den konstrika nålen och kände på sina kinder en brännande kyss.
— Där funnos — fortfor Hagar — många kattor, tigerkattor, i pärleslottet. De lurade dag och natt på gossen för Tättis skull. Tätti hade de kunnat få, den skadan hade ej varit stor, men gossen skulle regera halfva världen. Då flög Tätti en natt bort på masttoppen af ett skepp. Fienden tog skeppet med allt dess gods, Tätti sattes i en järnbur och skulle visas som segertecken för folket i en stor stad, som hette Venedig. Men natten förut lyckades Tätti rymma, fattigare och mera vingbruten, än någon af eder. Kom så åter till goda människor, som kände honom, plockade fram sina gamla fjädrar, som han glömt där, och flög hit till Kaskas torp. På vägen mötte han en gammal bekant, som sade till honom vår förra lärdom: Tätti dum! Ja, Tätti lofvade att aldrig mer vara dum, och nu är han här.
— Men hör — sade Dordej otåligt — hvad är detta för barnsagor? Du skulle förtälja huru du blef den förnämsta, näst fröken, i Sveriges rike.
— Den förnämsta i riket är Sveriges och Finlands tappra, trogna, redliga folk. Fröken Kerstin är högtänkt; hon vet detta nog, men om hon glömt det, så är det därför att hon aldrig lärt älska någon af hela sitt hjärta. Hon har ju ej kunnat älska sin moder; därför har hon varit så ensam i världen.
*
Följande dag bad Hagar en brinnande bön på sin moder Ruths ensliga graf. Vissnade och förvildade, prydde rosorna från det heliga landet ännu den inhägnade plats, där vinternattens okända, fallna vandrerska väntade på den eviga morgonen. Här ville dottern börja sitt nya lif.
Hon hade blott några få dagar att dröja. Årstiden påskyndade resan till Sverige. En morgon sadlades hästar och förspändes kärror på Nyby gård. Torpets invånare stodo där bland de nyfikne åskådarne. Dordejs modershjärta svällde på engång af saknad, ömhet och den fåfängans svaghet, från hvilken icke ens de bästa bland mödrar äro fullkomligt fritagna.