— Sigfrida — sade Dordej, ovant förlägen — tag emot hennes nåds kappa!
Hagar kände sig själf som en sorgsen främling.
— Sigfrida, bed för mig! Bed, att mor förlåter sitt ovärdiga barn! Jag har varit så olycklig, så ensam, utan en vän på jorden ... en enda, utom er, men hon är långt borta nu. Jag har kommit mer än hundrade mil för att bedja om mors förlåtelse. Låt mig icke gå ohörd!
Nej, detta stod modershjärtat icke längre emot. Hvad frågade hon efter en okänd höghet! Hvad mindes hon mer sin långa längtan eller ett barns hårdhjärtade glömska! I nästa ögonblick låg sorgebarnet i sin snyftande moders armar.
Isen var bruten; moder, barn och fostersyskon hade återfunnit hvarandra.
— Se — sade mäster Petrus Luth, som icke förblef en likgiltig åskådare — Gud tog ifrån eder nattens barn och gaf eder åter ett ljusets barn!
Vid aftonmåltiden sutto de samlade kring torpets tarfliga hafregröt. Hvilket barndomsminne att utbyta palatsernas prakt mot en träsked, en hålkaka och mjölken af dessa kor, som Hagar Sultan engång hade vallat! Åter blef hon förtrogen med de fattigas lif; det förgångna föll af henne som en fågels aflagda fjäderskrud. Hon bad att denna natt få sofva i sin barndoms halmbädd med kudden af rötofs. Endast denna natt; hon visste, att femton år af ett människolif ändock ej kunna utplånas mer.
Frågor omväxlade med tårar och löjen. Torpets historia var snart berättad. Samma hårda kamp för tillvaron, samma försakelser, samma förnöjsamhet, samma tro; gamla hade gått och nya tillkommit. Desto brokigare var historien om nattens barn. Allt kunde ej sägas, och dock hade trogna vänner rätt att begära ett svar. Hagar förtäljde om Bennu, som kunnat blifva så mycket, men aldrig blef mer än en tapper soldat, och huru han nu låg fallen ung i Jerusalems blodiga sand. Hon själf ...
— Minns du, Sigfrida, koltrasten, hvilken vi lärde säga: Tätti dum? Han slapp engång lös ...
— Ja, och då tog katten honom.