— Mor, där är något, som trefvar på dörren! inföll Sigfrida.
— Å, hvad skulle det vara? upprepade Dordej sina egna ord och visste ej själf hvarför hon ofrivilligt spratt till. — Hör åt, om där är någon från Nyby!
Tommu öppnade dörren. En ung kvinna i främmande dräkt steg in och stannade stum vid tröskeln.
Dordej stod upp, tog ljuset, gick mot den främmande och grep Tommu hårdt i armen. Hon svimmade ej, hon var ej af den sorten, men rösten svek henne. Hon kunde blott framstamma:
— Jesus i himmelen! Den döda!
— Hagar! utropade Sigfrida.
— Hagar! instämde Tommu.
Det var Hagar. Mer än femton år hade förgått, sedan de sist sågo henne resa barfota med Lydik Larsson till Åbo. Hon hade mycket förändrats; dragen hade hårdnat, blicken och hållningen hade en underlig höghet, men det var dock den länge förlorade, aldrig förgätna. Likheten med den döda modern hade trädt tydligare fram och skrämt Dordej nästan från vettet.
— Min andra moder, min trognaste vän på jorden! sade den förlorade dottern med böjdt hufvud och nedslagna ögon. — Jag är icke värd att kallas ert barn. Kan ni förlåta min långa otack?
Hon grät icke, men det var tårar i orden. Hade Dordej följt sin första ingifvelse, skulle hon ha flugit sorgebarnet om halsen. Där fanns ju icke en tanke på otack kvar i modershjärtat, men där fanns en kvinnlig instinkt, som höll henne tillbaka. Den långa gestalten var och var ej hennes kära lilla barn; där var främmande klang i orden, ett främmande, något af »den förnämsta i Sveriges rike».