— Låt dem komma, så många som träd i skogen! mumlade pojken hotande, i det han skubbade sig mot farmoderns knä.
— Håll truten! Skäms du inte för mästaren? Det är ingen skam i pojkarne nu för tiden, sådana äro de, Stålhandsken sitter i dem hvarenda en. Gud signe fröken Kerstin, som gaf oss freden; han blef inte längre än goddag och adjö. Hvarför skulle hon löpa ifrån oss till påfven? Si, den stora lärdomen är nu bara fåfänglighet; jag tror inte där fanns någon riktig botten i’na.
— Utan Guds kärlek, mor Dordej, är allting bottenlöst.
— Säg det! Jag har också känt en, som ville med all gevalt lära skriftens rätta förstånd, och hvad blef hon? Bortkollrader blef hon, så att hon till slut inte visste hvem som har skapat världen. Mästaren har kanske inte hört den sannsagan? Det var två tattarebarn ...
— Ja, jag vet. Lydik Larsson lät mig en tid läsa med barnet Hagar, och henne såg jag sedan som en förnäm jungfru i kriget.
— Såg han’na? Ja, hvad skulle inte hon gå i krig, hon, som var den förnämsta, näst fröken, i Sveriges rike! Må tro det blef högt till taket, när Lydiken kom från Stockholm och förtäljde oss allting om Hagar. Lydiken är nu ock all världenes väg, och Betty hans fick fulla kistan med silfverdalrarna. Samma väg ha de alla gått — herr Åke, som tog pojken till sig, och herr Jöns, som tog flickan. Långt före dem gick mäster Sigfrid ur tiden, Gud fröjde själen! Här låg han i denna sängen. Vi ha sett lärdt folk förr, mäster Petrus.
— Skulle ni gärna återse barnet Hagar, mor Dordej? Jag vill minnas, att ni höll henne kär.
— Höll jag? Tror nästan. Hennes make fanns inte, och ändå blef hon mitt sorgebarn. Gud förlåte mig, om jag suttit med släden full af barn och vargarna naggat hästen i hasorna, inte hade jag kastat den ungen först åt odjuren.
— Nej, mor skulle ha hoppat först ut själfver, anmärkte Sigfrida med ett godt smålöje.
— Å, tyst du; kanske jag kastat ut dig! Men aldrig i världen får jag se min allrakäraste ros och lilja mer. Hon skulle ju ut till folk; hvad skulle en silkeshöna rymmas här i en näfverrifva! Nej, den natten, när mor hennes kom, går visst aldrig ur mig, så länge jag lefver. Så stjärnklart därute och så träffeligt kallt! Och hon, fattiger, kullriden i snön! Här satt jag, där jag nu sitter; där satt Thomas; där låg Sigfrida i vaggan, där stod fatet med rofvorna, och där låg halmen i vrån bakom väfstolen. Thomas, sa’ jag, är där inte något på dörren? »Hvad skulle det vara så här dags?», sa’ Thomas. Jo, sa’ jag, det är likasom skulle något trefva på dörren ...