De återvände till gården och möttes på vägen af tjänare, som utsändts med facklor. Grefvinnan hade anländt öfver Reval till Ekenäs och ville vidare fortsätta resan till Åbo och Sverige. Hon väntade nu en sömnlös natt, men sof till sin öfverraskning så lugnt, som hon ej sofvit på många år.
Tidigt följande morgon kom mäster Petrus till Nyby och tillbragte alla tre dagarna före sin afresa hos den resande i gårdens rymliga gäststuga. Det var en lång, hård strid, där all hans lärdom kom ohjälpligt till korta. Lärjungen kände skriften och dess utläggningar bättre än mästaren. Men denne kunde, hvad hon icke kunde — bedja. Och denna brinnande bön blef rebellen öfvermäktig. Hon kunde icke motstå den makt, hvilken böjer människors själar som vattubäckar. Den slog henne till jorden och uppreste henne ny.
När mäster Petrus mot aftonen af den tredje dagen tog farväl, föreslog honom grefvinnan ett sista möte i Kaskas torp. Hon hade kommit för att uppsöka denna låga koja; hon hade där att godtgöra ett helt lifs skuld.
— Jag skall komma — svarade han — för att bevittna ett barns nyfödelse, där det först såg dagen. Vår evangeliska kyrka sörjer sitt jordiska öfverhufvud, den store kung Gustafs dotter. Hon har gått från ljus till mörker. Nu skall vår kyrka förnimma, att en annan har gått från mörker till ljus.
— Nej, döm icke, mäster Petrus! Bed hellre för alla som famla med ovissa steg mot evigt ljus! Gud allena vet huru mycket mörker ännu är kvar i själarnas botten. Jag vet endast, att jag var död, och se, jag lefver! Jag var fången i stoftets träldom ... min vän, min lärare, låt mig nu vara fri i sanningen! Edra kyrkor strida om bokstafven och glömma, att anden är en. Jag tillhör hvarken eder lutherska eller någon annan synlig kyrka; jag tillhör den osynliga, allmänneliga kyrkan, hvars herre och hufvud är Kristus allena. Nu kan jag gifva mig helt åt honom. Nu kan jag börja ett nytt lif.
*
Det fattiga, men icke mera bofälliga torpet hade, utom eldskenet från spiseln, bestått sig den ovana lyxen af ett talgljus, instucket i en urhålkad rofva på bordet, till heder för gårdagens predikant, mäster Petrus Luth, som infunnit sig för att sjunga en aftonpsalm med torpets fromme invånare. Golfvet var renskuradt, rya på sängen, barnen uppsnyggade. Där fanns nu, som förr, en talrik afkomma, Tommus barn, sedan sonen öfvertagit torpet efter sin fader och burit tidens bördor med samma tysta lugn, samma tålmodiga flit. I kväll sysslade han med att banda en så, hans hustru delade sin omsorg mellan barnen och aftonmåltiden; hans gifta syster Sigfrida satt med ett dibarn vid bröstet. Dordej, modern, var upptagen af en sträng rannsakning i den yfviga luggen på en rödkindad pilt, som otåligt lutade sitt hufvud mot farmoderns knä.
— Han skall ha tack, mäster Petrus, för ett godt Guds ord i går, sade den språksamma gamla kvinnan, utan att upphöra med sin rannsakning. — Blif hos oss! Hvad skall han bort till det stygga kriget?
— Där allt annat sköflas, finnas själarna kvar, genmälde prästen.
— Ja, Gud nåde för kriget. Skulle inte vår Mannu med, han ock, innan han rätt fått skägg på hakan, och si, där blef han! Två har jag kvar i knekthopen; det sägs, att de lefva ännu, Gud vet hvar. Sigfridas man togo de ut i våras; därför är hon nu här med barnet sitt, stackare. Tacka Gud, att de lämnade Tommu kvar. Det sägs, att moskoviten illfänas återigen; så skall väl Tommu ut med, kan tro, och då bli vi kvinnor och barn att sköta torpet. Å, sitt still, Bennu! Alla långöron skola nu lystra, när det talas om krig.