— Och hvem är då ni, som talar till mig med Guds myndighet? Det är länge sedan jag vuxit ifrån den fromma inbillningen, att prästen är Gud. Ni är lärd, mäster Petrus Luth; det är jag ock. Ni tolkar skriften; det gör jag ock. Ni söker, jag söker; ni tror eder ha funnit, medan jag famlar, och ni har funnit så litet, att ni icke ens vet hvad kärlek är. Ty visste ni det, skulle ni ej vilja plundra en olycklig, fridlös medmänniska på sista återstoden af hennes jordiska tillvaro. Gud är barmhärtigare än ni: om han velat fråntaga mig allt, skulle han ej låtit mig stanna ännu en tid på jordens yta. Ni har sett och lärt något i världen; må vara; jag har sett och lärt mera än ni. Jag känner judar, muhamedaner och kristne af alla bekännelser; ni är icke visare än någon af dem. Juden säger till mig: uppfyll Guds lag, och Abraham öppnar för dig sitt sköte. Muhamedanen säger: lef redligt, gör godt, bed, fasta, strid för din tro, och du är viss om paradiset. Katoliken begär ej ens detta af mig. Läs ditt pater noster, säger han, anropa helgonen, bikta, gif allmosor, och Petrus skall för dig upplåta himmelens port. Men ni, en annan Petrus, säger till mig: utrota dig själf, Gud vill hafva dig död för att göra dig lefvande! Hvad skall jag tro om en sådan lära? Jag kan ju icke gå tillbaka till den halmkärfve, där jag är född, och födas på nytt! Där är min stjärna; se huru kärleksfull hon strålar mot mig i den ändlösa rymden! Hellre går jag tillbaka till henne, min enda vän; hon har gifvit mycket och tagit mycket, men hon har dock unnat mig att behålla ett. Ni har ingenting gifvit och vill fråntaga mig allt. Så är det, mäster Petrus. Blif lycklig i eder tro, om ni kan; jag kan det icke. Farväl!

Hon gick några steg, men kom icke långt. Den förvånade predikanten såg henne stanna, vackla, försöka gå vidare, men hejdas såsom af en osynlig makt. Hon darrade i alla leder, hon ansträngde hela sin starka vilja för att lösslita sig från detta oemotståndliga, som förlamade hennes fot, men förgäfves. Efter en kort, förtviflad strid sjönk hon, halft vanmäktig, ned vid klippan, där talaren stått ett par timmar förut. I detta ögonblick var hon, midti kvällens skuggor, såsom genomstrålad af ljus. Hon sken i en oförklarlig glans, som belyste klippan, gräset, mossan och aftondaggen närmast omkring henne. Ögonen voro slutna, hennes svarta hår tycktes fosforescera, fållarna af hennes kappa lyste i mörkret, tre diamanter i ringen på hennes finger tindrade som Orions bälte på himlahvalfvet.

Oviss hvad detta månde betyda, närmade sig mäster Petrus och utsträckte handen för att uppresa den vanmäktiga.

— Vänta! sade hon med låg röst. — Stjärnan är inom mig ... Hon talar ...

Det varade kanske en minut, kanske ett sekel. Tiden fanns i detta ögonblick icke till. Plötsligt befunno sig båda åter i djupt mörker. Det hemlighetsfulla skenet hade försvunnit lika hastigt och oförklarligt, som det kom. Blott en svag ljusstrimma tycktes ila bort öfver den mörka natthimmelen och förlora sig bland stjärnorna.

Den okända reste sig långsamt, drog djupt efter andan och sade:

— Undervisa mig! Jag är den eländigaste, den okunnigaste af alla skapade varelser.

Det var den bedjande rösten af ett hjälplöst barn. Den stränge predikanten kände sig rörd.

Välan, sade han, Herren kallar mig, och jag lyder. För mig återstå endast tre dagar på denna orten; dessa dagar tillhöra dig. Hvem skall jag efterfråga? Jag vet ju oj hvem eller hvad du på jorden är.

Fråga i Nyby efter grefvinnan Götz. Ni känner mig sedan långt tillbaka.