TREDJE DELEN

STOCKHOLM.
Albert Bonniers förlag.

STOCKHOLM.
Alb. Bonniers boktryckeri 1900.

TREDJE DELEN.
MAKALÖS.

1. Före striden.

Hugg honom i stycken, där han ligger inklämd i råttfällan!

Ryttaren på den röda hästen fortfor att rida. Så mycket blod, så många tårar och ännu ej nog! Tidtals höll han in sina tyglar framför en stad eller två, betraktade hånleende diplomaternes försök att öfverlista hvarandra och fortsatte därpå den vilda jagten. Allt mera skoningslös trampade hästens hof på kvarlefvor af välstånd, rester af människolycka. Ryttaren hade afkastat sin första förklädnad; munkkåpan skylde icke mera hans skramlande benrangel; bibeln var icke mera hans högt burna sköld. Han red öfver fält och städer i hela sin afskräckande nakenhet, grinande af blodtörst och roflystnad, sträckande utan blygsel fram sina giriga händer, hvarhelst han ännu kunde hoppas ett byte.

I detta religionskrig, som blifvit ett röfvarekrig, klappade ännu här och där mänskliga hjärtan, som kunde blöda af sorg öfver så mycket elände. Gustaf II Adolfs störste lärjunge, Lennart Torstenson, var sin mästares efterföljare äfven däri att han, själf obefläckad, sökte hejda sina krigares blodtörst, så länge detta var honom möjligt. Men det var icke längre möjligt. Kriget förvildades mer för hvarje år; egen nöd, hat och hämnd, ständigt hasardspel om lif och lycka utsläckte till sist alla mänskliga känslor. När soldaten gick i fält, hade han sagt farväl åt fredens sedvanor, fredens arbete, fredens aktning för andras rätt. Hvarför skulle han skona? Ingen skonade honom. Hvarför skulle han arbeta? Arbetets frukt var den förstkommandes rof. Hvarför skulle han spara? I morgon skulle han dö. De, som ännu behöllo en inrotad kärlek till pligt och fädernesland, följde sin fana och frågade icke hvem de slogo eller hvar de härjade, endast det var en fiende, som måste falla för deras seger och rikta dem med sitt byte. De, som glömt, att de någonsin ägt en torfva jord eller ett kärt hem — och sådana funnos till många tusende i det förhärjade Tyskland eller det fjärran brödlösa Skottland — sålde sig åt den mestbjudande eller den, som efter ett nederlag erbjöd dem nya utsikter till seger och plundring.

Kriget, som lossar alla sedernas och de husliga dygdernas band för att ersätta dem med den järnhårda militäriska disciplinen, framkallar beständigt sällsamma motsatser. Hvem skulle hafva trott, att trettioåra kriget, midt under sin förfärande upplösning af alla fjättrar på de vilda naturdrifterna, likväl hade att framvisa den underbaraste af alla motsägelser, ett familjelif i fält? Så var det likväl, och icke undantagsvis, utan nästan som regel. Alla större arméer, de kejserliga och tyska mest, de svenska och franska mindre, åtföljdes af en talrik trosspersonal, till hvilken hörde kvinnor och barn. Trossens beskaffenhet berodde af fältherrens stränghet. Tillät han, som Wallenstein, sina soldater allt, för att samla till sina härar så många som möjligt, så släpade dessa härar med sig en mängd liderliga kvinnor, ofta föga mindre till antal än soldaterne själfve. Var fältherren sträng, så förjagade han detta lösa följe, men tillät i stället soldaten att medföra hustru och barn för att hålla honom vid bättre mod under fälttågets mödor. Särskilde fältväblar anställdes att sörja för dessa familjers transport, när hären bröt upp från ett läger, eller för deras kvarter och förnödenheter, när hären slog sig ned i ett nytt. Nyare tiders artell och proviantering kände man icke då: soldaten fick hvad man kunnat medföra eller uppbringa, men oftast fick han sörja själf för sin kost och förplägning. Detta blef då hans hustrus omsorg. Hon kokade hans mat, hon tvättade och lappade hans kläder, så godt sig göra lät, men ofta nog sågo arméerna ut som leder af trashankar, åtskilda endast af vapnen, då ju uniformer endast brukades af kungliga lifvakter. Det var ingen lätt omsorg att anskaffa mat och kläder i fält. Soldathustrun inträngde i bondgårdarna, mera pockande än soldaten själf, genomsökte skåp, kistor och källrar med fyndig roflystnad, spände sedan bondens häst för hans egen kärra och körde sitt byte till lägret. När ett kejserligt regemente en gång öfvergått en flod, befallde öfversten, uppledsen vid den besvärliga trossen, soldathustrurna att kvarblifva på andra stranden. Då hördes en veklagan från alla leder i regementet, ty hustrurna medförde soldatens kläder och kokkärl; öfversten måste tillåta dem öfvergå floden.