Soldatens förbindelser voro ofta lösa nog, så att hustrurna ej sällan byttes eller såldes man och man emellan. Ju längre kriget drog ut på tiden, desto mer ökades barnskaran, ända därtill, att Gallas och Hatzfeld stundom medförde dubbelt större sällskap vid trossen, än de räknade soldater i ledet. Torstenson medförde på sina berömda iltåg ett vida ringare antal, men alltid några familjer. Under sitt sista fälttåg åtföljdes han af sin maka Beata De la Gardie och deras fyraårige son.
Den store fältherren hade slagit ned som en ljungeld på det öfverraskade Danmark, tillintetgjort Gallas’ här, som skulle instänga honom i Holstein, och var nu ånyo på marsch för att afhugga den kejserliga örnens klor i dess eget näste. Han hade vid slutet af år 1644 kastat sig in i Tyskland och stod vid början af året 1645 i Böhmen för att därifrån infalla i de kejserliga arfländerna och göra ett slut på Ferdinand III:s öfvermod. Med hjälptrupper från Bajern och Sachsen hade kejsaren lyckats hopbringa en ny här, som under Hatzfelds befäl följde Torstenson i spåren och hade befallning att hellre våga allt, än att, som Gallas’ härar, smälta bort i hunger och elände.
Den 23 Februari gamla stilen 1645 mot aftonen hade Hatzfeld uppnått den svenska hären i närheten af böhmiska byn Jankowitz eller, som några skrifva, Jankow, Jankau. Båda motståndarne voro ungefär jämnstarke, 16,000 man hvardera, nära två tredjedelar kavalleri och blott en tredjedel infanteri, men det svenska artilleriet var öfverlägset det kejserliga. Bådas ankomst var en öfverraskning för de olycklige böhmarne, som trodde kriget förflyttadt till norra Tyskland och hoppats få andas ut efter de förra årens härjningar, men oförväntadt sågo sitt land ånyo lämnadt till pris åt lika fruktade vänner som fiender. Allt hvad fly kunde flydde; endast en liten trupp resande judar, vidpass trettio man stark, ansåg det rådligast att söka skydd vid den svenska trossen och fick, emot god betalning, rasta invid dess lägerplats.
Torstenson såg vägen till Österrike stängd och hade att välja mellan ett djärft anfall eller ett farligt återtåg. På aftonen red han ut i månskenet med en del af sin stab för att rekognoscera fiendens ställning och den obekanta nejden, som låg vidpass tre tyska mil söderom staden Tabor och fem mil (fyrtiosju kilometer) sydsydost om Prag.
Fältherrens vana blick uppfattade genast situationen. Han befann sig i en vild, glest bebodd bergstrakt. I väster Jankowitz, i öster byn Wotitz, mellan dem en oländig, kuperad mark, en slingrande bäck och en enstaka bondgård. Så långt ögat kunde urskilja, sågs i det svaga månskenet endast kulle vid kulle, mellan kullarna småskog, en obetydlig slättmark och smala dalgångar, bevuxna med ginst och porsris. Man kunde knappt tänka sig en otjenligare plats för ett fältslag. Hatzfeld stod, redan väl förskansad, på de östra kullarna i en ställning, som ej kunde forceras utan stor risk och betydlig manspillan.
— Det går icke! Våra skvadroner kunna ej röra sig utan att nedskjutas från småskogen, yttrade generalen af kavalleriet Arvid Wittenberg, i det han missnöjd instack kikaren i fodralet.
Denne beundrade finske hjälte, Torstensons högra hand, med sitt blyga, flickaktiga, fylliga ansikte, sin korta, korpulenta gestalt, sin trubbnäsa, sitt långa, mörkbruna hår, sina finrakade kinder, sina smala mustascher och små händer, motsvarade föga i det yttre sitt krigarerykte. Endast de lifliga, bruna ögonen och det bestämda draget öfver läpparna läto ana fältherren.
— Infanteriet stormar höjden i centern, och kavalleriet kringgår flyglarna, anmärkte den alltid oförvägne fransmannen, generalmajor Mortaigne.
— Nej, det går icke! inföll i sin tur den lika oförfärade, men försiktigare skotten, generalmajor Douglas. — Vi hafva ingen öfversikt. Vi kunna segra på en punkt och blifva slagne på en annan.
En ung officer, som red näst invid fältmarskalken utsträckte sin arm och pekade på en mörk kulle i sydost.