— Här, ers excellens, sade han, är nyckeln till situationen. Låt oss besätta denna höjd, och vi dominera ställningen.
Anmärkningen röjde en blifvande fältherre, men behagade icke öfverbefälhafvaren.
— Jag skall begära eders furstliga nådes råd, när det faller sig lägligt, svarade Torstenson kärft och vände sig till de äldre generalerne. — Mina herrar, sade han, jag räknar på edert bepröfvade mod. Förråden tryta; stanna kunna vi icke, retirera än mindre. Låt oss i Guds namn våga ett fältslag. Ni, Douglas, anför vår vänstra flygel, ni, Mortaigne, centern och ni, Wittenberg, högra flygeln. Lösen: hjälp, Jesus! Ställningen skall förändras. Ingen tid att förlora. Enhvar på sin post!
Den unge pfalzgrefven Carl Gustaf hade avancerat till öfverste för kurlänningarne, sedan han bestod sitt första eldprof vid Leipzig. Nu svängde han småleende om sin häst med de öfrige. Snäsan hade riktats mot honom som yngst, men gällde mera de gamle. Så tillgänglig Torstenson annars var för erfarna råd, tålde han ingen motsägelse, när han uppgjort sin plan.
Vid samma tid på kvällen red fältmarskalken Hatzfeld ut med sin stab för att rekognoscera svenskarnes ställning.
— Om de icke angripa oss, skola vi attackera dem, yttrade han till sina generaler med en tillit, som han var långt ifrån att hysa inom sig. — De väntade oss icke så snart. Vi hafva dem i fällan; de komma hvarken fram eller tillbaka.
— För alla helgon, ers excellens, intet förhastande! inföll den erfarne, kloke de Suys, hans öfverkvartermästare. — Vår ställning är den bästa och Torstenson kan, nu som vid Leipzig, lura oss med en låtsad flykt.
— Hugg honom i stycken, där han ligger inklämd i råttfällan! utropade häftigt de bajerska hjälptruppernas tappre befälhafvare Johan de Werth, som hade brådt tillbaka till Bajern för att försvara sitt land mot fransmännen.
— Han skall ej undkomma oss, försäkrade Hatzfeld med samma tillit. — Ni, de Suys, anför centern, ni, de Werth, högra flygeln och ni, Götz, vår vänstra flygel. Lösen är nu, som alltid, Jesus Maria. Och Maria skall gifva oss i morgon en herrlig victoria. Hon har uppenbarat sig i drömmen för vår nådige kejsare och lofvat honom att ändtligen kröna den rättrogna kyrkans vapen med seger ... Grefve Götz, ni har midt emot eder flygel höjden där i sydväst. Ni besätter den ofördröjligen med artilleri och det bästa regemente ni kan umbära.
Dessa ord riktades till en jättelik ryttare i svart rustning med ett eldrödt skärp, som utvisade hans höga militäriska grad. Hela hären, hela Tyskland och halfva Europa kände denne fruktansvärde man, hvars blotta namn var en fasa för de olyckliga länder, hvilka hemsöktes af hans svärd. Hvar han gick fram i fiendeland, betecknade ett bredt spår af aska och blod hans väg; hvar han red genom vänners område, flydde allt hvad fly kunde för hans våldsamma utpressningar. Och likasom för att rätt tydligt angifva den mission han hade att utföra som folkens gissel, hade han kallat sin svarta stridshäst Attila: där dess hofvar trampade, växte intet gräs mer. Han var den kejserliga härens klubba; han hade stigit från grad till grad genom sin vilda, skoningslösa tapperhet, men när man anförtrodde honom befälet öfver en här, visade han sig oduglig till fältherre: han förstod endast att döda.