Fältmarskalken grefve Hans Götz, Pasewalks grymme bödel 1630, Sachsens mordbrännare 1632, den med blod, rof och förbannelser mest belastade af alla kejsar Ferdinands fälthöfdingar, förde handen till stormhatten och svarade:
— Skall ske, eders excellens! I morgon vid denna tiden skall jag dricka den heliga jungfruns eller djäfvulens skål, lika godt hvem som gifver oss segern.
Det var ännu vinter, kölden hade tilltagit, järnrustningen kylde som is den grymme höfdingens bröst och armar. Vid återkomsten till kvarteret kallade han sin stallmästare Feldmann och lät gifva sig en bägare starkt spanskt vin. Dess innehåll flöt genom hans ådror såsom en eldflod.
— Hund — röt han till tjenaren — du har gifvit mig smält bly.
— Det är Toccadillas bästa, som ers nåd vann på tärning af den spanske generalen, svarade Feldmann, en liten mörklett karl i de Götziska färgerna, svart och rödt.
Grefven hade ridit hårdt i dag, vinet fortfor att brusa som en lavaström i hans inre. Han beslöt hvila. Vresig kastade han sig i full rustning på tältsängen, med befallning att väckas efter en timme. Stallmästaren sökte sin korta vederkvickelse på en matta vid tältöppningen. Han hade, som trogen tjenare, smakat på vinet, äfven han, för att profva den rätta sorten.
Var det af vinet eller af dagens mödor, timmen förgick och därefter åter en, åter en och åter en. Herre och tjenare sofvo tungt. På en gång uppreste sig båda och stirrade framför sig i det mörka tältet. Lampan hade slocknat, en svag månstråle inträngde genom en fogning i tältduken och skapade i de täta skuggorna en ljusgestalt, liknande en kvinna med högra armen sträckt emot höjden. Efter en stund hade månen flyttat sig, strimman försvann och med henne den spökbild hon framkallat i nattens skuggor.
— Jesus Maria, det var hon! framstammade stallmästaren, skälfvande i alla leder, när han åter befann sig i mörkret.
Grefven sprang upp med en åtbörd af raseri och grep sin darrande tjenare vid strupen.
— Bekänn, skurk! utropade han. Du lät henne komma in!