— Vid alla helgon! Vid Sankt Jakobs ben! Vid den helige Sebastians pilar! Jag kan ej förklara huru hon kommit in. Ers nåd ... af barmhärtighet ... jag kväfs ... fråga skyltvakten huru han understått sig att insläppa en främmande kvinna.
Den förvånade skyltvakten bedyrade, att ingen kunnat intränga i tältet. Han hade bevakat ingången i snart fyra timmar, gått fram och åter för kölden och väntade aflösning.
Det var verkligen bistert kallt. Grefven famlade efter sitt svärdfäste, men besinnade sig, återvände till tältet, lät tända lampan och yttrade lugnare, men ännu i upprörd ton:
— Feldmann, det var hon. Hvarför kommer hon? Begär hon mitt blod eller ditt?
Stallmästaren undvek den ömtåliga frågan med en fyndighet, som påtagligen röjde vana att parera tyranners hugskott.
— Ers nåd — sade han, ännu hviskande — var det hon? Var det icke snarare den heliga jungfrun, som kom att bebåda ers nåd och kyrkan en stor seger i morgon?
Grefve Götz försjönk i tankar.
— Den heliga jungfrun kommer icke till mig, sade han bittert. — Det är länge sedan vi två voro bekanta. Jag hade fått på min lott en annan helig jungfru, och henne var jag nog dåraktig att gifva i din hand, som icke var värd att vidröra sandkornet under hennes fot. Hvad har du gjort af henne, eländige ögontjenare? Hon kom icke dit hon skulle komma.
— Ers nåd vet, att hon var svag, att hon icke i sitt dåvarande tillstånd uthärdade resans mödor. Ers nåd vet, att hon dog i Ingolstadt, att priorn i dominikanerklostret fick sexhundra gyllen till mässor för hennes själ, utom en klädning af guldbrokad åt den heliga jungfrun ...
— Krigsbyte, Feldmann, blodbestänkt rof; därför går hon igen. Jag visste ju, att sådant icke duger till mässor. Men lika godt, det är allt munkegnäll. Jag var ju engång en narr, jag som de andra, och trodde, att prästen var Gud. Sedan jag gaf henne i din hand, är det slut med mitt himmelrike. Och det är likväl skada, icke på prästen, men på Gud. Han behöfves ibland, om ej för annat, så för att stå den andre emot. Det förekommer mig stundom, som hade djäfvulen fått makt öfver mig, sedan jag gaf mitt skyddshelgon åt dig. Gräf upp henne ur klosterjorden, Feldmann: jag skall bruka benet af hennes finger, det där fingret med ringen, till amulett! ... Hvad lider natten?