— Jag tror han sade för många år sedan. En judinna, om jag förstod honom rätt. Men, kära jungfru, låtom oss tänka på våra egna själar. Vi skola alla stå till räkenskap inför hjärterannsakaren.
— Magister Luth, vill ni göra mig den tjensten att anteckna eller låta mig anteckna papistens bekännelse? Är han död?
— Han är död. Det är icke lofligt att omtala hvad en döende bekänt under biktens insegel.
— Är ni katolik? Är bikten ett sakrament? Och om nu misstanken för en ogärning faller på oskyldiga lefvande, är det icke er pligt att fria dem med den dödes bekännelse?
— Ni torde ha rätt, jungfru Hagar. Ni var alltid så klok i världsliga ting. Jag skall anteckna bekännelsen. Men hvad rör den eder?
— Ja, säg! Vet ni Guds vägar? Kan ni följa de lönliga trådar, med hvilka en missgärning drages ur nattens mörker? Gif mig berättelsen. Ni torde få höra mera därom.
— Tror ni? Ja, tro på den rättfärdige Herrens Guds vägar! I denna kväll får ni papperet, bestyrkt med min underskrift. Bruka det till Guds ära! Det rinner mig i hågen, att döden tog ordet från uslingen där på fältet. En sårad af lifregementet, Axelson, låg bredvid den döde och hade hört honom tala, förrän jag kom. Axelson fördes till byn Wotitz.
— Tack, tack! Glöm ej att uppsöka mig. Wotitz, säger ni? Axelson? Gud beskydde eder.
— Och er, jungfru Hagar! Herren har fört eder så långt ut bland ondskans makter, för att visa eder vägen till Kristi kärlek.
Några ögonblick därefter satt Hagar till häst och galopperade, åtföljd af en tjenare, till byn Wotitz.