5. Hjärta och statskonst.
Vet du hvad kärlek är?
Om man får tro almanackan — och almanackor hade man i Sverige sedan Sigfrid Aronus — bär Mars månad ett janusansikte. Vakthafvande på gränsen mellan vinter och vår, kan årstidernas krigsgud ömsom rasa i stormar och snöyra, ömsom le med det blidaste solskenslöje. Och när han ler, är han förtjusande som en vår i sin linda. Vinterns rimfrost strör ännu sina pärlor öfver hans ljusa lockar, lätt snötäckta isar binda vattenspeglarna och töa för middagssolen; här och där låta flödvattnen ana en börjande sjö, lärkans första drillar hälsas af ung och gammal, luften är genomskinligt klar som en hoppets blick in i det oändliga, och genom hela den strålande naturen andas en fläkt af vaknande lif. Mars är ett barn, som profvar sin kraft på att vända en tung dörr, hänger sig jublande fast vid låset och svänger med dörren.
En sådan solig dag i början af Mars 1645, strax efter middagsmåltiden, åkte drottning Kristina utåt Ladugårdslandet. Hon var nu fullmyndig regerande drottning, ej mer under fru Beata Oxenstjernas besvärliga omvårdnad. Denna högättade fru var ej mindre lycklig, än sin svårstyrda myndling, att känna sig fri. Hon bör icke försvinna ur denna berättelse utan det rättvisa erkännande, att hon, med all sin häftighet och sina fördomar, dock var en rättänkande, pligttrogen väktarinna på samhällets höjder.
Drottningen red icke denna gång, som hennes vana var; hon hade förkylt sig under en ridt några dagar förut, hade pliktat med ett af sina vanliga korta, men häftiga illamåenden och tvangs nu af nödig försiktighet att åka i en af dessa konstigt utsirade täckta slädar, hvilka ännu förvaras från hennes tid i vår tids rustkamrar. Släden hade öppna fönster på sidorna. Vid drottningens sida satt furstinnan Marie Eufrosyne, två lakejer stodo bakpå släden, och på hvardera sidan redo fyra unge adelsmän, anförde till höger af den nyligen utnämnde öfversten för lifgardet, grefve Magnus De la Gardie.
Tid efter annan växlade drottningen ett ord med denne ståtlige kavaljer, hvilken då böjde sig så djupt ned ur sadeln, som hade han velat uppfånga sin kungliga herskarinnas andedräkt. Men denna gång fick grefve Magnus nöja sig med flyktiga afbrott i ett lifligt samtal mellan drottningen och furstinnan inom täckslädens väggar.
Slädföret var ännu godt, ehuru på öppna platser angripet af dagmejan. Torg, gator, palatser, rimfrostiga parker, tjusande landskap och bländande hvita isar ilade förbi vid hästarnas snabba traf, utan att tillvinna sig någon uppmärksamhet. Hade ej stundom en frisk fläkt af marsluften inträngt genom slädfönstren, kunde man tro, att dessa höga personer företagit en utfärd blott för att finna en plats, där de voro säkra för lyssnare.
— Han där, rider han icke bra? började drottningen. Jag såg i min barndom Sveriges berömdaste ryttare Åke Tott rida. Å ja, hans skola var troligen mönstergiltig, när en skvadron hugger in på en infanterikolonn, men hvilken elefant vid sidan af honom där! Hur behagar dig grefve Magnus? Har du sett en svensk kavaljer, som kan mäta sig med honom på rännarebanan?
— Jag känner honom så litet, svarade Marie Eufrosyne undvikande.
— Marie, om du vore några år yngre och jag vore din mor, skulle jag gifva dig ris för osanning. Skulle två så vackra ögon ha varit blinda för en riddare, som egnat dig sin beundran ända sedan han stafvade Cornelius Nepos i Upsala? Eller skulle du ännu förvara en skolflickas ömma låga för den lille uppnäste grefven af Nassau? Marie, jag tillstår, att jag tviflar på din uppriktighet, men ännu mer på din smak.