— Minns du, Kristine, hvad du lofvade mig en afton vid Gripsholm?
— Du bad mig tro på din brors känslor, rätt som en bonde tror på katekesen. Nå, har jag icke trott, att en hök är så menlös som en kuttrande turturdufva? Hvad har detta att skaffa med en tysk trubbnäsa?
— Du lofvade mig, att ej vara emot grefven af Nassau.
— Jag lofvade, tror jag, att tålmodigt höra en suckande Chloë. Det är ju fjolgammal snö, det där. Nu smälter snön, guldvifvan väntas, kålfjäriln skall innan kort krypa ur puppan. Hvad säger du, Marie, om en ny friare ... den ypperste unge ädling i Sverige?
— Förlåt mig, jag hade trott, att Carl Gustaf förtjenade denna hederstitel af drottningen.
— Nå, näst Carl Gustaf, låt oss ej träta därom. Kort sagdt, hvad säger du om ett parti med en ung grefve, som kan träda lille Nassau genom ett synålsöga?
Marie Eufrosynes rodnad tog färgen af drottningens röda bandrosett, när hon frågade, om isarna voro att lita på, ty man åkte just nu öfver Brunnsviken. Kristina skrattade.
— Torstenson skulle törhända betänka sig, innan han riskerade sitt artilleri på viken, men hvad äro hans kanoner mot dina fruktansvärda ögon, min blyga kusin? Du har nedskjutit en af rikets hufvudfästningar; han stryker sin flagg på nåd och onåd. Hvilken lycka, att vi ej explodera på isen! Enfin ... grefve Magnus begär din hand.
— Jag trodde ej, att du skulle akta ditt kungliga blod i pfalziska huset så lågt, svarade förtrytsamt den unga furstinnan efter en förlägen paus. — Du afslår en suverän furste och bjuder mig en af dina knektar.
Åter skrattade Kristina och såg ut genom fönstret.