Krigslyckan, hvilken år 1644 fördelat sin gunst nästan lika mellan båda de stridande makterna, hade år 1645 begynt afgjordt småle åt svenska vapnen. Det endräktiga Sverige beherskade hafvet, hela Jutland, största delen af Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän; hade tagit Gotland och Ösel, hade med sin välrustade krigsmakt trängt det oeniga Danmark på lifvet, hotande rikets kärna på Seland och Fyen. Den gamle kung Kristian stod öfvergifven af sitt råd och sin adel, utan flotta, utan härar, utan penningar. Hans trogne borgare, hans raske matroser ville bistå honom, men förmådde det icke; riket vacklade under honom som ett sjunkande skepp. Då började man tala om fred, och redan i Februari 1645 sammanträdde fredsombuden vid den lilla Brömsån, som uppritade riksgränsen mellan Småland och Blekinge. På en holme i ån var ett tält uppslaget för de franske och holländske fredsmäklarne. En bro, Brömsebro, gick öfver holmen till åns båda stränder. Vid småländska änden af bron bodde Sveriges ombud, Axel Oxenstjerna och Johan Skytte, hvilken sistnämnde dock snart gick att utbyta lifvets strider mot en lugn graf under Mars månads smältande drifvor. På Blekingesidan logerade danska sändebuden Corfitz Ulfeld och Kristen Sehested. Den ömsesidiga förbittringen var så stor, att danskar och svenskar ej kunde med något hopp om framgång öfverlägga direkt med hvarandra, hvarför de öfverenskommo att låta allt gå genom fredsmäklarne i tältet på holmen. Så framställdes fordringarna, på båda sidor i stark prutmån. Danskarne fordrade allt tillbaka och därtill skadestånd; svenskarne fordrade tullfrihet i Sundet för alla nationer, allt hvad de tagit och mera därtill. Vintern gick, våren gick, större delen af sommaren gick; steg för steg hade danskarne gifvit efter, men att afträda land, detta var gamle kung Kristian, Sveriges besegrare 1613, för starkt. Danska rådet röstade för fred, »sådan Gud ville gifva den», och lät konungen förstå, att rådet ännu icke hade valt hans son till efterträdare. Förgäfves; kung Kristian gaf icke vika. Då uppstod ett sorl bland allt hvad svensk hette och gick från rikskanslerns hemliga råd, från Jakob De la Gardies öppenhjärtiga krigareläppar ut i bygderna. Hvarför dröja vi? Är icke vår flotta öfverlägsen? Äro ej våra härar omotståndliga? Hvarför ligga de overksamma? Hvarför gå vi ej rakt på Köpenhamn, visa juten riset och taga tillbaka allt hvad han fordom röfvat från oss?

Hvarför? Därför att drottningen ej ville bringa Danmark till det yttersta. Redan i April hade hon varnat för att spänna bågen för högt. Och i Juni skref hon till Oxenstjerna följande bref, hvilket må anföras som prof på det svenska språkets misshandling före Stjernhjelm, äfven af den högst begåfvade och lärdaste svenska drottning:

Högt ärade Herr Riks-Canceller!

Därtil med at jag dageligen finner så stora difficulteter i fortsättande af kriget, så at det vil falla svårt med så ringa medel et så stort väsende, at continuera, hvilket icke utan hazard, at taga de conditiones, som nu bjudas, skal afgå; derhos med måste ock besinnas, huru svårt det vil falla, at supportera den calumnien som Oss påkommande varder, både hos de Svenska sjelfve, så väl som hos främmande, hvilka alla, där Freden ginge i sär, skulle imputera skulden til allas vår outsläckeliga ambition, den der sig på sjelfva orättvisan funderade, och ingen annan finem hade, än en begärlighet, at dominera. Och såsom jag icke håller mig rätt försäkrad om Holländarens cooperation, altså frugtar jag, at, där desse föreslagne conditiones icke blefve accepterade skulle de söka at blifva arbitri belli & pacis, så at deras jalousie, något oförmodeligt hos dem causera kunde; oansedt jag förtiger hvad af Polacken practiseras kan. Sedan det sista och förnämsta är, at contentera sin egen conscientie, så at man må kunna för Gud och al verlden betyga, at man sig til alla skäliga Fredsmedel accomoderat hafver.

Upsala d. 24 Juni 1645.

Eder

välbenägen
Christina.

Vid denna tid lefde ännu, bruten af ålder, mödor och strider, den lärde, energiske, ständigt stridsrustade biskopen i Vesterås Johannes Rudbeckius, svenska kyrkans mäktigaste och mest högkyrklige prelat, han, hvars stift var i sträng ordning ett föredöme för alla öfriga och hvars skola hade uppnått ett sådant anseende, att hon täflade med Upsala akademi. Kristina hade, icke första gången, men i en af de viktigaste politiska frågor, dikterat sin vilja för Axel Oxenstjerna och kände sig vara mera drottning än förr, men kände också behofvet af stöd. Per Brahe var det närmaste, men ock det farligaste stöd emot rikskanslern. Hvarför utbyta en tuktomästare mot en annan? Gamle Johan Skytte fanns icke mer; hans son, kammarrådet Bengt Skytte, en uppstigande gunstling, var för ung och för litet ansedd. Kristina såg sig om. Efter att hafva bevistat de lärda öfningarna i Upsala, företog hon en af sina vanliga lustresor sjöledes till Vesterås. Biskop Johannes var den ende man i riket, som öppet vågat motsäga den mäktige rikskanslern; därför hade han ock blifvit förbigången vid besättandet af ärkebiskopsstolen i Upsala.

Den gamla biskopsgården var för drottningens mottagande festligt möjad med löf, rosor och blåklint. Domkapitlets ledamöter, jämte biskopinnan, fru Magdalena Hising, med söner och döttrar, voro till möte vid porten, undskyllande att biskopen själf för ålder och sjuklighet ej kunde visa majestätet denna tillbörliga vördnad. Han hade dock, sängliggande, låtit ikläda sig full biskoplig ornat och mottog drottningen i sitt rum med ett skriftens språk, hvartill de vördige fäderne af domkapitlet sade ett ljudeligt amen.

— Var hälsad, du Herrens utkorade Deborah, som är kallad att lägga alla sanningens fiender dig till en fotapall! började kyrkans åldrige herde på latin med en i början svag stämma, som snart växte i kraft med den själens utomordentliga spänstighet, som öfvervinner en bräcklig stofthyddas krämpor. — Var hälsad af kyrkans och din ringaste tjenare, som du värdes hugna med ett så nådigt besök i hans skröpliga ålderdom! Välsignad vare din ingång och utgång, hvar du i världen går, till seger för Guds folk och till efterdöme för hans församling.