— Jag tackar eder, vördige fader, svarade drottningen, likaledes på latin, med den intagande värdighet, som var henne medfödd. — Länge har jag önskat att betyga den svenska kyrkans grundfasta pelare min vördnad och beklagar allenast, att jag finner den man i ohälsa, hvilken allaredan utfört så märkeliga ting för kyrkan och riket och än vidare, där Gud så vill, skall förelysa oss andra i gagnelig verksamhet.
— Pulvis et cinis, stoft och aska, min nådiga drottning! återtog biskopen, som snart med sitt lifliga lynne slog an en friare ton och öfvergick till det svenska tungomålet. — Det finnes ingen bättre bot för ålderdomen, än att fägna de skumma gamla ögon med åsynen af en blomstrande ungdom. När jag ser framför mig Sveriges drottning, så kosteligt beprydd med sin ålders fägring och alla höga dygder, känner jag mig själf ung på nytt med mitt gamla Sverige. Därtill har ock Gud förunnat mig söner och döttrar, som i sin tid skola tjena eders majestät bättre än jag. Lena, haf hit barnen, att de må minnas den välsignade fröken Kristina, så länge de lefva.
Barnen framfördes, nio närvarande af hela antalet elfva.
— Värdigas se på dem, nådig fröken! Är det icke byggnadstimmer i dem till Guds och rikets tjenst? ... Här är den äldste, Nils, tjugutre år, eloqventie lektor i Vesterås; han talar latin som en Qvintilianus, och han skall en dag blifva min efterträdare[1] ... Här är Jonas, tjugutvå år, student; han skall blifva professor.[2] Här är Petrus, tjugu år, student. Nå, hvad skall du blifva, min son?
— Biskop, svarade ynglingen flinkt.[3]
— I hören det väl, nådig fröken — smålog den gamle — att äpplet intet vill falla långt från trädet. Här är den yngste, Olof, skolaris i Vesterås, femton år. Han är predestinerad till stora värf: salig konungen har värdigats bära pilten till dopet ... Heus puer! Förstår du inte, Olof storhufvud, att skrapa foten för landsens öfverhet?
Gossen rodnade upp till öronen, stirrade i golfvet och gjorde en klumpig bugning.
— Undskyll, nådig fröken! Pilten skådar så långt in i framfarna och kommande tider, att han intet vet hvad för ögonen är. Fann intet mor honom här om dagen efterletande hvad där var invärtes i en död räf? Han är min Josef; Herren behålle honom i sin fruktan, ty där Gud så täckes, skola sädeskärfvarna buga en dag för detta embryot[4] ... Här äro döttrarna ... Räkna dem på fingrarna, Lena, att vår nådiga öfverhet må beskåda svensk ull och svenska hjärtan ... Så ... betygen eder skyldiga vördnad för den förnämligaste af alla jungfrur, eder föresyn i kristeliga dygder, fröken Kristina!
I denna stund hade den gamle biskopen platt förgätit alla sina många och långa strider, alla kyrkans värf och alla ögonblickets krämpor för fadersglädjen att kunna för sin drottning framvisa denna rad af starkt byggda, kraftiga, högt begåfvade och löftesrika barn. Ännu där han satt upprätt på plågornas läger, stödd mot kuddarna bakom hans skuldror, igenkände man i honom en högvuxen man, som tycktes enkom byggd att beherska kyrkan under ett religionskrig och bringa ordning i en rå samtids vilda förbistring. Det långa hvita håret var slätt nedkammadt i bena öfver axlarna och den släta, breda kammardukskragen; det lika hvita helskägget nedföll tudeladt öfver bröstet. Det svarta sammetslifstycket var broderadt, den högkragade kaftanen öppen framtill. Bekymren hade fårat den höga pannan, men uttrycket i blicken var oväntadt mildt. Målaren, som förvarat åt eftervärlden dragen af denne väldige prelat, måste, lyckligt nog, hafva gripit hans bild i familjekretsen, icke i domkapitlet eller vid läsförhöret.
Sedan samtliga afkomman gjort sin reverens och drottningen tålmodigt åhört deras personalier, behagade hon nådigt tillförsäkra sönerne Jonas och Petrus ett reseunderstöd ur sin handkassa, på det att dem måtte beredas tillfälle att vid utländska akademier förkofra sina studier till rikets tjenst. Hvarefter hela skaran, jämte domherrarne, fick afträda, hugnad med all kunglig ynnest, och Kristina lämnades i enrum med biskopinnan och sin faders gamle trotjenare.