— Hvad? Hagar Ryning? Hagar Ring? Henne tror jag om hvad som helst. Hon bevisade mig solklart, att calvinisterne fara betänkligt ville; hon skall lika solklart bevisa, att de äro pelare för den rätta tron. Jag visste inte, att grefven bevärdigat denna unga person med någon uppmärksamhet.
— Hon följde för två år sedan min hustru i fält och har varit henne till stort bistånd i fältlifvets trångmål. Klart hufvud, aldrig rådlös, aldrig försagd.
— Grefven blir vältalig. Jag trodde ej, att den lilla trasungen, som jag upptog från landsvägen, skulle vinna så höga vitsord. Godt hufvud, åja, men egensinnig, fallen för hugskott ... Skicka henne till mig: jag vill se, om jag ännu kan använda henne. Vet ni väl, grefve, att jag gjorde tösen till adelig jungfru för att förarga fru Beata Oxenstjerna? Det var gudomligt! Grefven skulle hafva sett den dryga släkten, när de nödgades sällskapa med judeafkomman vid mitt hof.
— Nådig fröken undskyller, om jag inte haft tid att rannsaka släktregister. Det vill synas, som skulle jungfru Ryning hafva hittat förnäma anförvanter i Tyskland. Hon har med min lejd gjort resor till Wittenberg, Regensburg och Wien. Där tima stundom förunderliga ting i ett stort krig. Min hustru förtäljer om en förvantskap med grefliga ätten Götz.
— Hvad? Fältmarskalken Götz! Tysklands mordängel! Det fattades ännu. Skicka hit flickan; biskop Johannes är räddad! Jag tackar eder, grefve Torstenson, för en bepröfvad fältherres råd i stora ting och i små. Tro mig, en kejsare är stundom lättare besegrad, än en rikskansler. Jag vill öfverlägga när det skall visa sig hvem af oss två styr Sveriges rike och utbeder mig än vidare med all kunglig ynnest edra trofasta råd.
*
Samma dag klockan fyra på eftermiddagen anmäldes jungfru Hagar Ryning i drottningens studerkammare.
Det var nu tre och ett halft år, sedan stjärnornas så olika lottade, men engång så nära förbundna gunstlingar stått ansikte mot ansikte med hvarandra. Hagars hälsning var icke mindre vördnadsfull, men mera ceremoniös än förr; herskarinnans blick mera kall och genomträngande. Båda mätte hvarandras mått; båda förstodo, att de vuxit invärtes sedan sitt förra möte i brytningens ögonblick. Skulle de denna gång mötas i vänskap eller i hemlig fiendskap? Detta berodde på tjenarinnan. Hon måste böja sig, drottningen kunde det icke. Hon erhöll tillåtelse att vara något, endast hennes drottning förblef allt. Kristina älskade och beundrade intelligensen, med villkor att den ej ställde henne i skuggan.
Hon räckte sin hand åt Hagar att kyssa. Kyssen var lika kall som underdånig.
— Jag har kallat dig för en teologisk tvistefråga, började drottningen, utan att slösa ett ord på det förflutna eller en fråga om det närvarande. — Du hade engång studerat stridsskrifterna för och emot Calvins läror?