— Jag hade tillfälligtvis gjort bekantskap med dem; men mycket torde nu vara glömdt.
— Å, du glömmer ingenting, du. — Och en flyktig solblink af den forna vänskapen lyste i Kristinas uttrycksfulla ögon. — Det är sant, du bevisade mig då, att Calvin for vilse. Kan du nu bevisa mig, att hans villfarande läror endast bero på ordtolkningar och att han i alla fundamenter öfverensstämmer med Luther?
— Hela teologin beror på ordtolkningar. Jag har läst Idea boni ordinis in ecclesia Christi, och äfven denna bok hänger på ordtolkningar.
— Du tör hafva rätt. Men nu behöfver jag en sådan tolkning af boken Idea, att densamma befinnes intet strida mot vår kyrkas tro. Kan du sätta mig detta på papper?
— Om nådig fröken befaller, vill jag försöka’t. Men mot en tolkning ställes en annan.
— Kan du inte rentvå boken tillfylles ur kyrkofäderne?
— Man kan bevisa allting ur kyrkofäderne, likasom man kan bevisa allting ur bibeln.
— Hvad? Djärfs du förneka Skriftens auktoritet?
— Förlåt, nådig fröken, jag menar dess tolkning. Värdigas ihågkomma det ordet doxa!
Kristina utbrast i en ohejdad munterhet. Detta bekanta ord hade brutit isen.